Jag har ofta sagt att litteraturen räddade mitt liv. Sällan har jag berättat exakt hur. Det här är ett första försök att beskriva hur min biblioterapeutiska process ser ut, och visa exempel på frågor som jag orienterar mig med i litteraturen för att den ska bli terapeutisk. Så räddar litteraturen mitt liv.

 Lita på din inre röst, säger den terapeutiska skrivpedagogen Emelie Hill Dittmer, den vet mer än du tror. Under större delen av mitt liv var jag övertygad om att hjärtetrösten finns hos andra människor. Att det för mig föreligger svåröverstigliga villkor av social natur tog jag ingen hänsyn till. Min största fruktan på den tiden var ensamhet. Jag behövde krascha många gånger för att till slut vakna upp till mina förutsättningar.

Att möta ensamheten är det svåraste jag har gjort. Litteraturen blev en vän i förödelsens stund. När masker och korthus föll bröts jag ner, tillbaka till ensamma läsår i pojkrummet. Jag hade inte planerat det. Jag ville ha socialt anseende och trösten däri.

Jag började köpa böcker. Åtta år senare står de överallt: i bokhyllor, i staplar på skrivbordet, som prydnader på fönsterbrädor. Jag går och läser, står och läser, sitter och ligger och läser. Inte alls för att roa mig, utan för att bryta upp och igenom. Jag struntar väl i hur man meckar bil eller målar en vägg – jag vill veta varför Gud bara hjälper den som hjälper sig själv.

Jag vill veta varför svagheten är föraktad. Jag vill veta varför det är viktigare att äga bil och jogga än att gräva i motsättningarna mellan själens krav och världens tystnad. Jag vill veta varför jag överhuvudtaget ska utbilda ett tänkande, om det bara får lov att användas inom ramen för en yrkesroll.

Jag vill veta varför Jante, i stället för att bli en folkets enande kraft mot eliten, blev ett verktyg för oss att hålla varandra nere. Jag vill veta varför min ångest måste lagas. Jag vill veta varför den inte får lov att vara som den är; ett hav av frågor och svar.

Jag vill veta varför soldater fortfarande finns. Jag vill veta varför psykologer hämtar säkerhetsvakten när jag talar om mitt mörker. Jag vill veta varför ryggen kutar på en fattig människa. Jag vill veta varför makten fortfarande är en grej. Jag vill veta vad som döljer sig bakom valfriheten. Jag vill veta varför system är heliga.

Jag vet varför jag måste veta. Mina krav på världen är oerhörda – i gengäld ställer den inga uppenbara krav på mig. Min hjärna är lagd åt demontering av abstrakta fenomen: idéer, normer, konvenans, traditioner, system, trosföreställningar – ingenting utom Människan är heligt och ingenting undflyr ingivelsen om jag inte själv väljer att visa hänsyn.

Demonteringen har för mig varit suicidprevention en lång tid. Allt som hotar att förtrycka mig kommer jag att demontera. Att binda mig vid kritiklös lydnad är att kväva mig och väcka självmordstankar. Jag läser därför att världen fick sin chans. Varenda bok i mitt hem är skärvor av en upprättelse. Jag får aldrig bli klar därför att orden aldrig får ta slut. Tar de slut blir mitt mörker fysiskt, då kan jag inte längre vara fri. Det skrämmer mig.

Jag kan försonas med mitt lidande, men bara till en viss punkt. Resten av det behöver jag för att skärpa tanken (ord och tanke har samma funktion för min biblioterapeutiska process). En sjuk, fattig, arbetslös man med tummen mitt i handen, och det konstnärliga uttrycket som enda fallenhet, måste noga vakta på sin frihet. Jag gör inte rätt för mig, och kommer heller aldrig att göra det. Det sticker i ögonen på dem som i gammal litteratur kallas rättänkare.

För arbetslinjen är jag en kättare, Inte bara i det att jag ställt mig utanför alla dess begrepp – jag demonterar den skamlöst ner till rötterna. Jag bildar mig själv för något viktigare än arbetslivet: min psykiska hälsa. Av erfarenhet vet jag att det provocerar. Min stolthet kan inte vara annat än skamlös. Stoltheten är moralisk endast i det att den hjälper mig att leva.

Däri är den fullkomlig. Böckerna och biblioterapin hjälper mig att minnas det. Så räddar litteraturen mitt liv.

Christopher Kalfjäll, utbildad litteraturvetare