En sak är viktig i det biblioterapeutiska arbetssättet, och det är tron på att människan har egna resurser att hantera sorger och kris. Man får inte vara rädd för det som väcks, det skulle motverka ett av de syften som finns med biblioterapin – att lyfta mörka tankar ut i ljuset. Modet att stå kvar i känsloutbrott har nog varit min styrka, och den uppfattningen har stärkts både genom egna erfarenheter och andras som jag mött genom åren. Människans rädsla för känslor och för att blotta sig är ett av de största hindren för läkning enligt mig, men också ett stort hinder för biblioterapins utveckling. Det är allmängiltigt att vi ryggar för starka känslor, men så länge vi låter rädslan styra kommer vi att behöva kämpa för alternativa metoder för psykisk ohälsa. Känslor är inget att vända sig bort från. De är vårt signalsystem som visar vad vi behöver ta tag i. En klok människan sa en gång till mig: ”Det måste väl vara bättre att möta sina rädslor i grupp än ensam. Känslor väcks omedvetet av film, spel, samtal och texter under hela vårt liv. Det måste ju vara bättre att medvetet möta det, att vara beredd och att vara fler.”
Att arbeta med unga i skolan är ett fantastiskt sätt att få en kommunikation om känslor, med möjligheten att läka sig själv i grupp, samtidigt som man samtalar om samhället som sådant och den gemensamma värdegrund som vi byggt samhället på. Tre önskningar i en liksom. Det var ett bra sätt att börja biblioterapin med enskilda elever, men läsåret efter var jag redo för att ta mig an en grupp. Då hade vi en grupp elever som vi upplevde hade mycket med sig i bagaget, vilket tog mycket av deras ork och energi även i vardagen, och det anade vi var en förklaring till varför språk- och kunskapsutvecklingen bitvis var svag. Dessa elever kom ofta från starka familjer och där hade de en självklar plats, men inte så mycket som individ utan mer som en del i gruppen. Det skapar en stark självkänsla, men inte alltid ett starkt självförtroende i det svenska samhället.
Vi tog ett gemensamt beslut som grupp med sju tjejer att jobba biblioterapeutiskt med två mål: Att förbereda dem för vården som yrke genom att skapa positiva och aktuella bilder av äldrevården, och att stärka elevernas självförtroende genom att titta på svåra minnen och hur de format och skapat dem till att bli den person de är. Vi började med att läsa texter för att fiska upp minnen och för att skapa diskussionsplattformar. Utmaningen som ledare ligger i att hitta material som berör och som har möjlighet att skapa en framåtrörelse hos individen. Min erfarenhet är dock att vi människor har en förmåga att se oss själva och våra utmaningar i det mesta vi möter.
En bok som vi läste mycket ur och som jag varmt kan rekommendera är Niklas Källners bok ”Tills man dör lever man” (2015). Boken är uppdelad i teman och räds inte de djupa frågorna. Vi läste också bland annat utdrag ur ”Små ögonblick av lycka” av Hendric Groen (2016), vilka gav en levande bild av det unga sinnet som finns i den äldre versionen av oss människor. Vi fick tillfälle att väcka tankar om alla de drömmar och utmaningar som finns hos alla, men hur lätt vi har för att se främlingar som objekt. Nyfikenheten är humanismens starkaste verktyg.
Efter flera veckors textläsning parallellt med samtal började vi närma oss våra egna livsberättelser och det slutliga uppdraget blev att berätta om ett tufft möte som aldrig glömts. Vi började med att samtala kring det som är svårt att berätta, att hitta rätt ord, men också att bara tillåta sig att lyssna på den andra och lita på att de själva har förmågan att läka, att inte gå in och trösta och därmed kanske stoppa de tankar som väckts, vilka kan leda till insikter och bli till egna styrkor.
Sedan började vi skriva ”Ett svårt minne i mitt liv”. Jag blev förvånad över hur lätt det var för dem att komma igång. Det som blev mitt uppdrag i denna grupp var att jag gav dem synonymer och ord som de letade efter. Vi målade helt enkelt minnen med ord och bara det blev till en slags magi där orden först blir starka och fyllda av v känslor, men efter ett tag när man läst och bearbetat sin text tillräckligt många gånger, så går det att distansera, ställa sig bredvid och se berättelsen som en del av det som har format individen till att bli det jag som existerar just nu.
Texterna blev sedan en bok. Det var enkelt att använda sig av tjänster för egenutgivning på nätet och där lägga in texter och även bearbeta dem i programmet.
Boken vi skapade gemensamt valde vi att kalla ”Tunga minnen – fjäderlätta ord”, ett sätt att förtydliga hur stor skillnad det kan göra för individen när det finns ord som beskriver en annars kanske diffus känsla, för det vi inte förstår skrämmer ofta. Jag vill avsluta med ett utdrag ur en av de berättelser som finns i boken. Det är en tjej som berättar om hur pappan försvann när hon bodde kvar i sitt hemland och hur hennes mamma tvingades bli ensam försörjare till hela familjen. Den oro som hela tiden fanns hos mamman gjorde henne till sist sjuk och hon var tvungen att ge upp trots vetskapen om att det skulle påverka barnen. De äldre syskonen bestämmer sig då för att ringa pappans bröder eftersom de enligt den egna kulturen har ett ansvar för familjen.
”De kom snabbt, men det visade sig snart att de bara kommit för att ta över hemmet, och inte för att hjälpa vår mamma. Den besvikelsen och rädsla vi barn kände, och särskilt jag som tog mycket ansvar hemma och ofta hjälpte mamma, är obeskrivbar. Vem skulle nu hjälpa oss? Om de vi trodde vi kunde lita på kunde svika oss så fanns det ingen kvar att fråga.
Jag gick ändå till min äldsta farbror och bad honom hjälpa min mamma starta upp en affär, så att vi kunde tjäna pengar. Han tittade på mig och sa att hon fick själv komma till honom och be om pengar i så fall, men om han skulle låna ut pengar så skulle hon få betala tillbaka allt inom tre månader. Hur tänkte han att hon skulle klara det? Min mamma kämpade så mycket, men hon fick ingen hjälp av vår släkt.
Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma hur dessa människor behandlade min mamma. Jag kan ärligt säga att jag fortfarande hatar dem. Kanske jag aldrig kommer sluta hata.”
Mia Gustafsson är biträdande rektor, tidigare spec.lärare på IM-programmen, Allbo lärcenter i Alvesta.