Search

Att möta sin sorg med hjälp av biblioterapi

O, nej, sorgens ord dödar ingen. Det är ordlösheten som dödar. Talande lever vi, stumma dör vi. Lyssna då min röst, en arm låga som lyser på grottans väggar. Ingen är här, ingenting är att frukta så länge ordet finns och lågan lyser.

Olof Lagercrantz sätter ord på vikten av ord när sorgen drabbar oss .Existentiellt finns det inget som är mer jämlikt än födelse och död, det är livsförutsättningarna, dess början och dess slut. Allt som är däremellan, om så bara några andetag, några år, några decennier eller till och med ett sekel, är inte jämlikt, våra liv gestaltas olika, trots olika liv, finns gemensamma beröringspunkter för alla som mister en närstående.

Just där börjar det, närstående, sorgen är relationell, den har sin grund i ett möte mellan ett jag och ett du och ett du dör. Kvar blir ett jag som skall fortsätta livet och livet är sig inte likt när någon som står oss nära dör. För en del finns stödet i familjen och vänkretsen, för några behövs även stöd utanför och det är där olika aktörer erbjuder stöd i sorgen. Mitt perspektiv grundar sig på att jag är präst och arbetar med grupper för sörjande i Svenska kyrkan. De som söker sig till dessa grupper är troende, ateister, sökare, agnostiker, tvivlare, det som förenar är sorgen.

I en av böckerna vi hade när jag gick den allra första utbildningen i Sverige i biblioterapi formulerar författaren George Kaliaden rädslan förknippad med sorg i en mening: ”This fear of death and the afterlife is part of what is known as existential anxiety.”[1]

Kaliaden tar upp betydelsen av att bearbeta sin sorg eftersomobearbetad sorg senare i livet kan orsaka ohälsa. En röd tråd i Kaliadens bok är relationer, han menar att döden inte bryter förmågan till en kommunikativ relation till den avlidne. Däremot att: ”Death redefines our relationship to the dead person who remains inseparable from our own stream of life…We continue to relate to each other though we are separated by the mysterious (metaphysical) divide: between life and death.” Kaliaden arbetar med poesi i sina grupper. Långt innan jag hört talas om biblioterapi arbetade jag med det jag kallar tänkeord i relation till temat. Tänkeordet kunde vara en dikt, en mening, ett kortare utdrag ur en bok eller en psalmvers. Syftet med tänkeorden har varit dels som ett ord på vägen och dels som en spegel. Efter biblioterapiutbildningen har jag tagit tänkeorden ett steg vidare och låter dem bli en tydligare katalysator. Jag använder mig enbart av poesi, jag har noterat att den kortare formen lättare går i dialog med deltagaren än ett längre, berättande stycke.

Varje tillfälle inleds med en dikt som anknyter till temat för gången. Jag läser dikten högt och deltagarna har fått ett eget ex i handen. Efter genomläsningen följer en stunds tystnad, penna finns förstås till hands, en del gör noteringar men det är helt upp till var och en. Jag har medvetet valt bort ett direkt uppmanande skrivmoment för att minimera risken för prestations- och kravkänsla. Det är intressant att se reaktionerna, för en del talar orden direkt, för någon kan de provocera och ibland behöver det gå en tid och responsen kommer senare. Ett är säkert: Orden i dikten skapar liv, de bidrar till att personerna hittar sina egna ord för att uttrycka det som just då behövs uttryckas i relation till sorgen.

Att få berätta och berätta, om och om igen, är läkande. För en närstående så kan berättelsen verka tjatig. I grupper berättar deltagarna ofta att personer runt omkring dem signalerar en mättnad på att få höra berättelsen flera gånger om. Det är bland annat därför de söker sig till en grupp för sörjande. Behovet av att få berätta sin historia är stor och för det behövs både tid och tålamod, något som erbjudas i en trygg miljö, bland likasinnade.

Förr talades det om sorgeår, det ligger en vishet i det talesättet. Första året efter en förlust möter de sörjande allt för första gången, födelsedagar, högtider, semestrar och inte minst vardagen. Har sorgen fått ta den tid den behöver vittnar de flesta om att livet trots allt går lite lättare för varje år som år går. Men sorgen kan ändå finnas där som en alltför påträngande medvandrare. Kanske är det så att sorgen inte fått den plats den behövde, det gäller inte minst sorgen efter en förälder, ett vuxet barn eller sorgen efter ett syskon, en nära vän. Just dessa relationer som i den dolda sorgehierarkin kommer längre ner än att ha mist en livspartner eller ett barn som inte nått vuxenlivet. [1] Healing with Words (2017)

Elisabeth Öberg Hansén är präst i Svenska kyrkan och utbildad i biblioterapi samt handledare.