Alla vi som vill arbeta biblioterapeutiskt. Jag tror vi har gemensamma drag. I slukaråldern hittade vi tröst, och det var i böckerna den trösten fanns. Litteraturen hjälpte oss. Så var det för mig och jag tror att det stämmer in på fler som dras till dessa rum. Vi har alla varsin berättelse.
Jag kunde bli sedd via böckerna, och jag ville gärna kämpa för den uppmärksamheten. När sextiotal gick mot sjuttiotal satt jag som sexåring med Black Beauty och Min vän Flicka någonstans i Backa-området, nybyggt på en åker i Vallda, kanske på ett gråmelerat elskåp på gatan utanför radhuset, och slet med de täta meningarna, sida för sida. Pappa skulle se, och han skulle säga: ”Kan du som är så liten verkligen läsa en sån tjock bok? Inte dåligt…” När jag först hörde ordet biblioterapi var det sent åttiotal. En bibliotekarie som heter Ulla sa det. Sammanhanget minns jag inte, men att jag uppfattade en menande ton som jag säkert själv la in. Jag kände mig personligen avslöjad, som om något syntes på mig. Och blev samtidigt häpen. Andra verkade läsa för förströelse? Underhållning? Så hade jag tänkt. Medan min läsning var på allvar. Och eftersom det egentliga behovet av den var behäftat med skam så hade min läsart också varit hemlig och utan benämning. Jag hade aldrig sagt till någon: Det är bara när jag läser som jag känner mig helt trygg.
När ordet biblioterapi nu flög ut i luften som det gjorde ändrades något. Jag tänkte: Åh, så detta finns… för fler. Och även att jag egentligen redan visste, samtidigt som jag parallellt burit på en förenklad syn på andra människors läsning och därigenom på dem. Men varför var då denna läsart dold i samhället? Varför hade biblioterapin dröjt tills nu? Och så en vag aning: En dag… i framtiden… ska jag … Vad det var jag skulle kunde jag inte se. Men nu har jag hittat till mitt ämne. Boken är ett hemligt vapen och en sköld. Via boken kan vi få veta mycket om oss själva och andra. Den är ett vapen mot utanförskap och främlingsrädsla inför sig själv. Den är en sköld mot ensamhet, utsatthet och självförakt.
Jag kan föreställa mig en värld av olika biblioterapier, kända och ännu okända. I skrivande och i läsning, tvillingarna. En sanning jag provar är att litterärt skrivande från början var biblioterapeutiskt. Driften att bearbeta kom först. Behovet att få fram det som berör. Vi skriver något, vi tittar på texten och den tittar tillbaka och vi berörs igen, men då på ett annat, mer medvetet plan. Vi blir vår egen första läsare. Se, detta har jag tänkt och känt, och nu förstår jag något om mig själv som jag inte visste förut. Rörelsen att dela är inbyggd i oss. Detta har jag skrivit, läs det du också, och säg mig sedan vad som händer i dig. Att vi liknar varandra.
Allt grundläggande mänskligt har upplevts tidigare. Det har gestaltats i olika former. Och det måste göras igen, av andra. Jag har idéer som jag hoppas kunna realisera, ensam eller med hjälp av samarbetspartners. Låt mig visa! Öppna pdf-filen här nedan för att läsa mer!