Search

Att få leta efter något tillsammans med någon – om biblioterapeutiska samtal med unga

”Jag vill ha en riktigt sorglig bok. Helst ska någon dö och det får inte vara ett lyckligt slut.”

Att det finns ett behov av biblioterapi i skolan blev som allra tydligast för mig när jag för många år sedan fick veta att ett par elever på skolan jag då arbetade i uteblivit från sina kuratorstider och istället gått till biblioteket. De behövde söka andras ord för att beskriva och hantera sin egen situation och gjorde ett aktivt val att låta kulturen och litteraturen bli verktyget. Samtalen med dessa elever rörde sig kring bokens fiktiva värld men här och var skymtades skärvor av deras egna liv och berättelser. I lagom mängd pytsade de ut sina livsfrågor som vi kunde samtala om i skydd av litteraturen. Behovet av att ta avstamp i någon annans berättelse är tydligt bland unga, det finns en lång tradition av litteratur som syftar till att hjälpa barn möta livet, inte minst i bilderböcker för små barn. Att samtala runt litteratur känns ofarligt, det går alltid att vända tillbaka till boken när något känns för obehagligt nära eller otryggt. I en berättelse som någon annan äger kan vi själva välja hur och när vi går in och ut ur den. Det finns en kraft i att veta att någon annan har det värre, eller bättre. Någon annan har känt det jag känner. Någon annan har satt ord på det jag upplever eller är rädd ska ske.

I mitt arbete på både folk- och skolbibliotek har jag återkommande träffat barn och unga som genom litteraturen behöver få chans att leva ut, hitta tröst, fly ifrån eller söka begriplighet i sin egen livssituation. Böcker för yngre barn har som sagt ofta tydliga teman med ett uttalat syfte att ge barnet chans att bearbeta de livsfrågor de står inför, men ju äldre barnen blir desto svårare och mer komplexa blir deras livsfrågor och utbudet av skönlitteraturen mer mångfasetterad.

Citatet i början av denna text kommer från ett möte i skolbiblioteket som ledde till ett samtal om den livssituation eleven befann sig i. Sakta vecklades hens berättelse ut sig som en kuliss och gav en förklaring till varför eleven ville ha en bok helt utan påklistrad optimism. Samtalssituationen vi befann oss i var bekväm, våra blickar dansade över bokryggarna medan vi letade och även om vi riktade den fysiska uppmärksamheten mot böckerna var vi var helt och fullt närvarande i elevens berättelse. Ingen konfrontation, inget (uttalat) bearbetande av känslor, bara en berättelse som behövde berättas.

Det är ingen lätt uppgift att hitta litteratur som varken innehåller moraliska pekpinnar, tillrättalägganden, tröst eller livsvisdom av typen ”allt kommer att ordna sig”. Böcker med elände i dess renaste form är sällsynt, men finns – och behövs! Vi som arbetar biblioterapeutiskt behöver kanske lära oss att låta mörker få vara mörker ibland, att stanna i det svåra kan ge oväntad styrka.

I biblioteket är du aldrig ensam, här finns tusentals livsöden samlade. Min önskan är att vi som arbetar med unga och barn vågar jobba enligt uttrycket ”i biblioteket kan alla höra dig skrika” (för att parafrasera ett känt filmcitat). Vi behöver vara de som hör skriken, i synnerhet de tysta; de som behöver andras ord för att göra sig hörda. De som behöver ta en omväg eller avstamp i andras berättelser. Skolbiblioteken behöver vara mer än ett stöd för elevernas bildning och även utgöra en resurs när livet känns obegripligt. Vi behöver kunna förmedla de berättelser som gör våra elever starka, svaga, ledsna, glada, arga och hoppfulla. Det är ett krav vi borde ställa på oss själva – inte för att leverera svaren men genom att visa vägen via kulturen.

I min berättelse om eleven som önskar elände i bokform blev själva letandet ett verktyg i sig, både i form av en paus från allt annat där samtalet fick ta plats men kanske också som en metafor för sökandet efter svar i det egna livet. Att få leta efter något tillsammans med någon. Det till stor del vad biblioterapi betyder för mig.

Och ja, vi hittade en bok, vilken berättar jag inte. Leta själva. Gärna tillsammans med någon annan.

Hannah Ekroth arbetar som skolbibliotekarie på gymnasieskola-gymnasiesärskola-komvux i Stockholm. Hon är även utbildad och verksam inom biblioterapi samt som hälso- och kulturpedagog.