Jag har arbetat med socialt arbete i över tjugo år, läst böcker sedan jag var fyra år och skrivit berättelser sedan jag var sju. Jag vet magin och läkningen böcker kan ge och har under många år sökt ett samband mellan socialt arbete, skrivande och läsning. När jag föll över begreppet biblioterapi så insåg jag att jag var hemma. Jag är auktoriserad socionom och vidareutbildad inom psykoterapi och biblioterapi och använder kreativt skrivande och biblioterapi både i mitt arbete som skolkurator, enskilda terapier och biblioterapeutiska bokcirklar. Det senare pratade jag även om på årets bokmässa.
Tillsammans med en bibliotekarie på Österåkers bibliotek har vi haft två biblioterapeutiska bokcirklar hittills, med mellanstadiebarn tillsammans med sin förälder. Utgångspunkten har varit att ses vid fyra tillfällen och samtala om en gemensam bok vi läst och med sista gruppen gjorde vi även några skrivövningar. Vi har haft rekommendationer om hur långt man kan läsa till nästa gång, men inget krav. Vi har sedan haft planerade teman, utifrån lästa sidor, men gruppen har själva styrt vad de önskat prata om. Det har blivit fantastiska samtal, där barnen fått mest utrymme. Teman som uppkommit har handlat om döden, ensamhet, flytta, vänskap, familj och identitet. Genom att samtala om en bok så kan barnet eller föräldern själv välja om de vill prata om personen i boken, eller sig själv. Det blir ett växelspel där individen själv kan reglera hur djupt man vill gå i sig själv eller lämna ut om sig själv och när det kanske känns för intensivt, då kan man prata om personerna i boken igen.
Jag tror att just detta bidrar till att alla samtal går så på djupet. Det har också varit fint att se hur barn och förälder får syn på varandra. Föräldern ser förundrat på sitt barn, har du allt det där inom dig! En fascination och berörande närhet, där samtalen ofta fortsatt även hemma. Barnet ser lika förundrat på sin förälder, var du med om det när du var liten och menar du verkligen att vuxna också kan ha svårt att hitta vänner? Styrkan i att tillhöra en grupp har redan efter första träffen känts stark, där samma personer träffas varje gång. Det ger trygghet och samhörighet och en förutsättning för att våga prata om jobbiga och känsliga händelser och tankar. Träffarna har genomförts på samma sätt varje gång, vilket också ger en trygghet. Reflektioner vi fått efteråt har varit att även om vi pratat om jobbiga saker, så har deltagarna känt sig glada och lugna efter våra träffar. De vill göra det igen och fler gånger och böckerna har varit roliga att läsa. Ett barn beskrev det som sin nya sport. De vill också skriva mer. Vi har haft korta skrivuppgifter, där alla deltagare bidragit med ord vid första träffen. Vi som hållit i samtalen har sedan dragit några lappar varje gång, där deltagarna fått flödesskriva under två eller tre minuter. Instruktionen har varit att bara skriva, det ska inte ”bli något”. De som vill har sedan fått läsa upp det de skrivit och nästan alla gjorde tillslut det. Så genom både skrivande och läsande och att samtala om det vi läser, kan vi nå både djupare tankar och känslor inom oss, men också få en större förståelse för oss själva och andra. Det är så tydligt hur barn också knyter an till varandra, förstärker och bekräftar och så många gånger har de utropat, ”just så har jag också känt det!”
I enskilda terapier har fler och fler efterfrågat just kreativt skrivande och biblioterapi. Jag är även vägledare inom Write your self och har använt en del av deras material. Terapierna har lagts upp på olika sätt, ibland inletts med Pennebakers fyra-dagars skrivmetod, ibland med ett första samtal där ett bokrecept getts att läsa till nästa gång samt någon skrivövning. Jag har nu haft förmånen att få genomföra några sådana terapisessioner och jag tycker mig se ett mönster i detta. Det är som om just läsningen av skönlitteratur och det kreativa skrivandet, där fantasin får utrymme att användas, öppnar upp saker inom oss, som är svåra att få till inom en mer traditionell form av terapi. Fantasin hjälper oss att kunna se på saker från andra perspektiv, men frigör också något inom oss. Vi kan tillåta oss att exempelvis skriva om en smärtsam scen vi varit med om. Både skriva den så den blir mycket värre än så vi minns den, ur någon annans perspektiv, eller skriva om den så som vi skulle önskat att den var. Genom att göra detta, så förändras något inom oss.
Genom att läsa skönlitteratur så är det också som att vi är mer öppna, mer oskyddade – kanske för att det ”bara” är skönlitteratur, så det är som om orden går djupare in. Boken blir verkligen terapeuten, där orden möter klientens egen historia och det är just i det ögonblicket som det händer något. Det händer något med känslan av det klienten upplevt och genom att kunna prata om detta efteråt, så får också klienten tag i saker, som kan bidra till en förändring. Upprepade gånger har klienter berättat hur de kommit vidare, hur något de kämpat med i flera år frigjort sig och jag tror att det är just de skönlitterära orden som möjliggör detta. I det kreativa skrivandet så skriver vi också för oss själva, jag som terapeut läser sällan det klienten skriver. Jag tror att det gör klienten modigare, att faktiskt våga skriva ut precis det som känns och tänks, utan censur. Så min erfarenhet är att vi genom kreativt skrivande och biblioterapi till och med kan nå djupare, än via mer traditionell terapi.
Jag skriver också böcker för barn och unga. I mina senaste två böcker, Den som måste döden dö och Den som måste livet leva – så har jag gestaltat biblioterapi. Både för att inspirera barn och vuxna till att läsa mer, men också för att belysa styrkan i biblioterapin. I Den som måste döden dö får vi möta My. My ska snart dö i cancer, men hon kan inte dö förrän hon sagt hej då till sin bästa vän. I boken finns också Helena med. Helena är bibliotekarie och arbetar på sjukhuset, hon läser väl valda böcker för My, som både hjälper henne att hantera döden och våga möta den. De samtalar också om böckerna och ingen annan kan My prata med som med Helena. I Den som måste livet leva får vi följa Moa, vännen som blir kvar, efter att My dött. Även hon får uppleva biblioterapi.
Så för mig har biblioterapin alltid funnits där, även om jag inte hade något namn för det förut. Och jag kommer alltid att bära den med mig och det är med stor glädje jag ser hur biblioterapin växer. I orden finns magin.
___________________________________________________________________________________________
Linda Wahlund är socionom i grunden och vidareutbildad inom psykoterapi och biblioterapi. Linda arbetar till vardags som skolkurator, men håller också i biblioterapeutiska bokcirklar, har eget företag som erbjuder olika former av samtal med kreativt skrivande och biblioterapeutiska inslag, är vägledare inom Write your self samt skriver barn- och ungdomsböcker.