Search

Biblioterapi på Sjukhusbiblioteket i Västerås, Region Västmanland

Sedan drygt två år erbjuds biblioterapi på Sjukhusbiblioteket i Västerås Region Västmanland i enlighet med Regional Kulturplan för Västmanland 2019-2022. Vi som bedriver verksamheten är två bibliotekarier som haft förmånen att gå kursen Det biblioterapeutiska arbetssättet med Pia Bergström som kursledare. Kursen, som hölls på Ersta Sköndal Bräcke högskola i Stockholm, gav oss verktyg och mod att via biblioterapi leda personer mot ökat välbefinnande och stärkt självkänsla. Nedan beskrivs hur vi gått tillväga och hur det mottagits av deltagarna.

Då biblioterapi är okänt för de flesta började vi med att informera kollegor och regionpolitiker om vad biblioterapi är: att det har rötter långt tillbaka i tiden, hur dess positiva effekter uppmärksammades under tidigt 1900-tal och om dess ställning idag. Och – inte minst – ville vi informera om hälsovinsterna som kan uppnås genom att låta människor som vill, och behöver det, använda sig av biblioterapi. Att utöva biblioterapi är att ge personer verktyg att komma vidare, en form av hjälp till självhjälp.


Som målgrupp tänkte vi oss i första hand patienter, och vi vände oss därför till personal som kom i kontakt med dem. Men trots genomtänkt marknadsföring av biblioterapi, muntlig information vid besök, utskick av foldrar och nyhetsbrev var antalet anmälningar till läsgrupper lägre än vi önskat. Men hösten 2019 var tillräckligt många personer intresserade för att vi skulle kunna starta en grupp. Fyra kvinnor i olika åldrar, men efter det inledande mötet återstod endast två av dessa. Hur skulle vi nu göra? Skulle vi genomföra biblioterapigruppen som det var tänkt, eller skulle vi skjuta fram den till ett senare tillfälle? Det visade sig att jag och min kollega var överens om att vi ville genomföra gruppen enligt planerna, och då även de kvarvarande deltagarna ville genomföra gruppen blev det så.

Biblioterapi hösten 2019

Hösten 2019 startade vi vår första biblioterapigrupp på Sjukhusbiblioteket i Västerås, Region Västmanland. I Västmanland är kulturen en del av den hållbara samhällsutvecklingen och utveckling av biblioterapi står med under utvecklingsområden 2019-2022, med sjukhusbiblioteket som resurs. Deltagare var två kvinnor som fick regelbunden behandling på sjukhuset, en på grund av utbrändhet långtidssjukskriven kvinna i 50-årsåldern och en kvinna i 20-årsåldern med psykiatriska diagnoser. Jag och min kollega delade på rollen som samtalsledare.

Vid det första tillfället, som var en introduktion, hälsades deltagarna välkomna och vi presenterade oss för varandra. Här fick vi senare signaler från en av deltagarna om att tona ner vår professionella bakgrund. Budskapet vi tog till oss var att vi bör tona ner betydelsen av våra jobb, dvs. vi ”är” inte våra jobb, utan istället tillåta oss att vara lite mer personliga.

Vi berättade om biblioterapi, vad orden betyder – biblio = bok, terapi = att må bättre. Därefter presenterade vi hur vi tänkt oss upplägget och vi gick igenom den mötesmanual vi arbetat fram i förväg. Manualen tar bland annat upp hur viktigt det är att vi bemöter varandra på ett bra sätt, att vi ska respektera varandra och att det som sägs i rummet inte förs vidare. Vi nämnde även att det inte finns några förväntningar på dem att prestera något.

Vilken var deltagarnas tidigare erfarenheter av läsning eller liknande grupper? Vilken nivå på texter kunde man tillgodogöra sig? Vilka förväntningar hade man? Önskemål om veckodag och tidpunkt för träffarna? Vi bestämde gemensamt att träffas varannan måndag mellan kl 10.00 och 11.30. Med planeringsträffen blev det totalt sju träffar, där den avslutande gången även innehöll en utvärdering. Innan vi skiljdes åt delade vi ut två texter för genomläsning till nästa gång; Tove Janssons Det osynliga barnet och Birger Franzéns dikt För att leva.

Efter det träffades vi varannan måndag. Vi höll till i ett samtalsrum i sjukhusbiblioteket som vi försökt ge lite mer trivsam känsla genom att inreda med några gröna växter och mjukare belysning.

Vi började varje gång med att skriva sex minuter, även vi biblioterapeuter. Varje deltagare hade sin egen bok som hen skrev i under tystnad, och så snart vi skrivit klart lades skrivböckerna undan tills nästa gång vi träffades. Det blev en fin och återkommande start på träffarna, att få landa i sig själv innan vi inledde dagens agenda.

Vi träffades som sagt vid sex tillfällen förutom själva presentationstillfället. Inför varje träff planerade jag och min kollega vad vi skulle ta upp och hur det skulle genomföras. Efter varje tillfälle gjorde vi en summering av hur vi upplevt träffen: hur deltagarna reagerat på det material vi valt att ta upp, hur de reagerat på vårt sätt att leda gruppen samt hur vi uppfattade deras mående. De här summeringarna var väldigt viktiga för oss och blev grunden till hur vi valde att välja material till nästa tillfälle vi träffades. Därmed samlade vi på oss erfarenhet och självförtroende som vi kom att ha både nytta och glädje av vid kommande biblioterapigrupper. Vi drog slutsatsen att de två som återstod behövde det lugn som få deltagare innebär. Vi utgick från deras status och önskemål när vi valde texter.

Vad tog vi då upp vid våra kommande träffar?

Träff 1

Efter den inledande skrivövningen började våra deltagare nästan genast tala om Tove Janssons text Det osynliga barnet. Båda hade fått starka associationer till sin egen uppväxt som de pratade länge och öppet om.

Beträffande Franzéns dikt, För att leva, satte den inte avtryck hos den unga deltagaren. Det gjorde den däremot hos den äldre deltagaren, och då främst stycket ”en tanke eller en vision om något som håller oss sällskap i nattens vakna timmar”. Här associerade hon till nätter när hon själv varit vaken och inte kunnat sova.

Det var en mycket givande och trevlig träff med samtal som präglades av öppenhet och tillit mellan samtliga närvarande.

Träff 2

Vi läste två dikter av Hjalmar Gullberg och en dikt ur Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Särskilt dikten av Tikkanen berörde och gav upphov till tankar och diskussion.

Träff 3

Till den här gången läste vi Två noveller ur Tage Danielssons paket:

Sagan om Erik Göranssons strid med det allmänna. Novellen tangerar det existentiella: Vad är viktigt i livet?

Den första kärleken, där man i slutet förstår att personerna som beskrivs är äldre personer och att miljön är ålderdomshemmet.

Vi konstaterade att novellerna trots sina korta texter har ett stort och tänkvärt innehåll.

Jag läste det första kapitlet ur Tove Janssons Sommarboken högt, Badmorgon. Det uppskattades.

Då det fanns tid kvar tog jag fram asken med så kallade ”Börjor”. Det är en ask som innehåller ett antal kort med början på en mening som den deltagande får fullfölja och avsluta på det sätt som hen önskar. Ett exempel på en sådan mening lyder: ”När jag tänker på min mamma …” Vi fick välja en börja var, läsa den högt och associera fritt som det passade oss. Korten fortsatte sedan att gå till nästa person. Också övningen med ”Börjor” mottogs positivt. Senare förstod vi att övningen till en början uppfattats som ”lite läskig”.

När vår tid nästan var slut tog en av deltagarna upp hur tryggt och bra det kändes att prata fritt ur hjärtat inför vår lilla grupp, att vi träffas här varannan vecka och för övrigt inte ingår i varandras värld. Alla vet dessutom att det som sägs här stannar i gruppen.

Träff 4

Till denna gång läste vi Den farliga dagen, ett kapitel ur Tove Janssons Sommarboken och två dikter av Tomas Tranströmer, Epigram och Hemåt.

Vi inledde med att prata om Tove Janssons Sommarboken. Deltagarna ansåg inte att dess text slog an en inre sträng och lade istället fullt fokus på själva texten. Texten upplevdes som bildrik, levande och nydanande, exempelvis ”In med dyningen kom en stor krona av böjda trädgrenar, som om ett gigantiskt djur långsamt hade vandrat över havets botten.” ”Bakom horisonten satt det oblidkeliga ödet och väntade.” ”På himlen sjönk de sista röda molnen in i de gula och gjorde orange.”

Därefter läste vi två av Tomas Tranströmers dikter. Epigram tyckte vi att det var lättare att läsa in en tolkning i, jämfört med Hemåt, som vi fick mer spretiga associationer till.

Sedan pratade vi om författaren Malin Persson Giolitos böcker som båda deltagarna uppskattar. Störst av allt är inspelad som serie. Bara ett barn är en annan av hennes böcker. Vi avslutade träffen med att prata om nästa gångs uppgift – den biblioterapeutiska Livslinjen.

Träff 5

Till den femte gången fick våra deltagare i uppgift att göra en så kallad Livslinje. Vi ledare berättade om hur vi tagit oss an uppgiften som vi fått tilldelad oss i biblioterapiutbildningen – vi knöt den till våra personliga läsupplevelser under livet – men att det var fritt fram för dem att tolka och göra uppgiften som de själva ville.

Den unga kvinnan hade gjort sin Livslinje genom tillbakablickar och helt kort skrivit ner viktiga tidpunkter i sitt liv.

Den något äldre kvinnan hade lagt ner mycket tid och engagemang i uppgiften. Hon hade verkligen dokumenterat sitt liv bakåt i tiden med början när hon var helt liten. Vid obesvarade frågor om hur det kom sig att det blev just så hade hon forskat vidare. För hennes del blev det en kartläggning av hennes liv och under resans gång fick hon svar på saker som hon dittills inte känt till. I samband med detta detektivarbete tog hon kontakt med sin mor, vilket hon till dess endast haft sporadisk kontakt med. Men hennes sökande efter svar på sin historia gjorde att kontakten mellan mor och dotter förbättrades. Vid vår träff nämnde hon att det var tur att vi träffades varannan vecka, eftersom hon behövt den här tiden mellan träffarna för att hinna avsluta arbetet med sin livslinje.

Träff 6

Vår sista träff inleddes som vanligt med att vi skrev sex minuter i våra gröna böcker. Efter det gick vi direkt på dagens uppgift som bestod i att vi gav varandra boktips och tips på bra filmer och serier. Det var lustfyllt och trevligt.

Vi avslutade dagens program med att våra två deltagare skrev en utvärdering av biblioterapigruppen. Vi hade förberett ett formulär med några frågor som de svarade på.

Här följer några axplock ur bådas utvärderingar:

”Det har varit fantastiskt. Eftersom jag, på grund av min sjukdom, har svårt att läsa har jag uppskattat att det varit kortare texter. Det har gjort att jag kunnat delta fullt ut.”

”Det har varit nytt och spännande. Ett avbrott i vardagen.”

”Som samtalsledare kompletterar ni varandra. Det var bra att ni var två stycken.”

”Ni är lugna, trygga och kunniga. Ni har varit måna om att vi båda ska få prata.”

Det framkom att båda deltagarna ville fortsätta och delta i ännu en biblioterapigrupp med start våren 2020.

Biblioterapi våren 2020

Vi startade vår andra grupp i biblioterapi i slutet av januari 2020. Efter en introduktionsträff med fyra intresserade personer blev det till sist så att den nya gruppens deltagare bestod av samma två personer som gått den tidigare gruppen.

Den här planen hade vi dock lagt upp på ett lite annorlunda sätt, dels för att vi ansåg att våra deltagare var mogna för det, dels för att vi gruppledare skulle få prova nya grepp. Det var helt enkelt ett bra tillfälle för både dem och oss att utvecklas vidare.

Nu hade vi valt olika teman för träffarna. Det var Kärlek, Ensamhet, Att vara ung och Framtiden. Med avstamp i de olika temana skulle vi välja lämpliga texter med koppling till respektive tema. Det var en utmaning för oss och väldigt stimulerande!

Vi inledde den första träffen med att presentera hur vi tänkt oss upplägget för de kommande gångerna. Vårt förslag fick positiv respons.

Sedan riktades vårt fokus till deltagarna. Hade någon av oss läst något bra sedan vi senast träffades? Eller kanske sett en bra film eller serie?

Efter att vi skrivit sex minuter i våra böcker plockade vi fram asken med Börjor. Det var populärt och asken vandrade laget runt.

Sedan gjorde vi en skrivövning. Vi började med att läsa dikten Arvet av Bruno K. Öijer. Därefter plockade var och en av oss ut betydelsebärande ord eller formuleringar i dikten. Nästa steg blev att varje deltagare skrev en egen dikt där vi satte in de valda orden. Avslutningsvis läste vi upp våra färdiga dikter för varandra. Det var frivilligt, men alla läste upp sina alster.

Tema Kärlek

Vårt första tema var kärlek, och kärlek ur olika perspektiv. Vi började med att läsa Kay Pollaks dikt Säg det ofta, som handlar om ett barns kärlek till sin pappa ur ett barns perspektiv. Dikten berörde oss alla och vi uppfattade den som så sann.

Nästa dikt hette ”Mötet” och var hämtad ur Hjalmar Gullbergs diktsamling Reseminnen. En kort dikt om ett flyktigt möte mellan en man och en kvinna. Vi fortsatte med Gullbergs dikt ”Lägg din hand i min om du har lust” ur hans samling Con grazia.

Vi fortsatte med att lyssna på Tove Janssons ”Höstvisa”, sjungen av Arja Saijomaa. Därefter följde Ulf Lundells ”Kärleken förde oss samman”, framförd av honom själv och ofta sjungen på dop, bröllop och begravningar. Texterna delades ut innan vi lyssnade på musiken, så att deltagarna kunde följa med och läsa i efterhand.

Att lyssna på musik till tonsatta dikter var något nytt vi tillförde biblioterapigruppen. Samtidigt som musiken spelades upp vilade våra blickar på en vacker naturbild, där musik och bild blev till en harmonisk helhet. Det var mycket uppskattat.

Tema Ensamhet

Vi lyssnade till Ensammast i Sverige med sång och musik av Kent. Precis som föregående träff delades texterna ut innan vi lyssnade på musiken. Det är en lång text som berättar en historia om just ensamhet. Reaktionerna var att det var fina formuleringar med igenkänning i vissa delar av texten.

Därefter lyssnade vi Beredd på allt med Kent. En deltagare tyckte sig känna igen sig i texten, speciellt i formuleringar som Jag flyr en födelsedag/sopar undan spåren, Jag klarar mig på så lite ljus, Jag lever mitt liv utanför, Jag är rädd för allt/beredd på allt. Den här texten verkade fungera bättre än den föregående.

Sedan läste vi dikten Ett bloss för moster Lillie av Bodil Malmsten, som deltagarna fått med sig att läsa inför den här träffen. Båda tyckte om texten, och trots det lite mörka temat kunde de uppfatta humoristiska drag mellan raderna. En av deltagarna tyckte att den ”måste ha skrivits av någon som kände moster Lillie mycket väl”.

Vi avslutade med att läsa dikten Jag tror på den ensamma människan av Gunnar Ekelöf. Den uppskattades också och upplevdes som stärkande och positiv.

Tema Att vara ung

Vi inledde som vanligt med sex minuters skrivande. Till denna gång hade vi läst två korta noveller, så kallade novellix-böcker, där den ena var Syrinx av Anton Hildingsson, där handlingen kretsar kring att vara ung och sårbar.

Vi biblioterapeuter hade med oss varsin ungdomsbok som vi berättade om; Dansar Elias? Nej! Av Katarina Kieri och Comedy queen av Jenny Jägerfeld. Samtliga texter gav oss associationer till hur det är, eller kan vara, att vara ung, och det pratade vi om.

Tema Framtiden

Vi inledde med sex minuters skrivande. Till den här gången har vi läst två Novellix-böcker; Alice Munros Dolly och Herr Kadar av Håkan Nesser. Det blev ett intressant samtal kring handlingen i dem.

Därefter gjorde vi en skrivterapeutisk övning efter följande mall:

Välj en ”Börja” och skriv i tre minuter. Välj en ny ”Börja” och skriv i 3 minuter. Välj en tredje ”Börja” och skriv i ytterligare tre minuter. Avsluta övningen med att skriva i en minut. Man skriver på en och samma berättelse och väver in ”Börjans text” i den egna berättelsen. Det gjorde vi, och därefter läste vi upp våra texter för varandra.

Den avslutande gången

Vi inledde som vanligt med sex minuters skrivande. Därefter pratade vi kring de två novellix-böcker som vi läst till denna gång;

Amanda Svenssons Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån och En utflykt av Ida Jessen.

Vi samtalsledare gav tips på läsvärda ungdomsböcker och vi hade även en litteraturlista på fler titlar som vi kan rekommendera. Vi bokpratade bland annat om följande titlar:

Johanna Tydells I taket lyser stjärnorna (2004)

Kärlek och uppror – 210 dikter för unga människor (en antologi, 1989)

Berör och förstör – dikter för unga (2019, efterföljare till Kärlek och uppror)

Henning Mankells Eldens hemlighet (1995)

Gonatt Mister Tom av Michelle Magorian (1981)

Utvärdering våren 2020

Inför start fanns det fyra personer som var intresserade av att delta i den biblioterapeutiska gruppen. Men vid starten av gruppen hade skaran decimerats till två personer. Vi bestämde gemensamt att genomföra gruppen ändå. Nu, vid avslutning av gruppen, återstod endast en gruppdeltagare. Den andra personen, en ung kvinna, kunde inte delta de två avslutande gångerna då hon fått ett arbete som kolliderade med tiderna för våra träffar.

Den gruppdeltagare som fanns kvar deltog samtliga gånger vi träffades. Hon mejlade oss sin utvärdering där har hon skrivit ner sina tankar kring den grupp i biblioterapi som jag och min kollega hållit och vad den betytt för henne. Om det blir fler läsgrupper i biblioterapi vill hon gärna delta även då. För mig och min kollega blev det ett kvitto på att vi tänkt rätt, både när det gäller upplägget av gruppen men även att vi genomförde gruppen fastän antalet deltagare var så få. Vi blev mycket glada över det fina omdömet.

”Jag har skrivit ner mina tankar kring biblioterapin hos er och vad den betytt för mig.

Det har varit en förmån att få delta i Biblioterapigruppen hos er och tillsammans med er. Jag har, utan att tänka på det så mycket under tiden, flyttat mina gränser med hjälp av biblioterapin. När jag kom till er första gången var det med stor anspänning och med mycket liten förmåga att läsa. Då var det flera år sedan jag kunde läsa en bok.

Det var fantastiskt för mig när en uppgift kunde vara att läsa en dikt och reflektera kring dikten. Det korta formatet gjorde att jag kände att jag kunde läsa igen. Nu under våren har jag introducerats till noveller ur Novellix-serien. I och med det har jag tagit ännu ett steg och har kunnat läsa lite längre texter än dikter och utdrag ur böcker såsom vi gjorde under hösten. Det kändes som jag återigen läste böcker!

Jag har också genom biblioterapin klarat mer och mer att delta i och genomföra oförberedda uppgifter. Det var i början en stor utmaning att inte veta agendan eller exakt vad vi skulle göra. Numera är jag mycket mer avslappnad inför och under våra träffar.

En annan spännande aspekt är att vi har haft skrivövningar. Jag har varit av den bestämda uppfattningen att jag ”inte kan skriva”. Men det har varit roligt och skönt att uttrycka mig i skrift och det har väckt en önskan hos mig att skriva mer. Som ni vet så är jag väldigt intresserad av att gå en skrivargrupp. Det har inte funnits alls i mina tankar tidigare.

Jag vill också tacka för att ni öppnat upp musikens värld för mig igen. Jag har inte lyssnat på musik på flera år. Det har varit spännande att lyssna på musik och fokusera på texterna och prata om dessa tillsammans på våra träffar. Nu använder jag Spotify igen.

Ni har varit mycket skickliga i att utveckla biblioterapin både från termin 1 till termin 2 men också från gång till gång.

Jag uppskattar blandningen av dikter, noveller, utdrag ur böcker, musiktexter, ”börjor” (läskigt första gången vi gjorde den övningen), skrivövningar, samtal och fika.

En framgångsfaktor är också att ni har delat med er av era erfarenheter och tankar. Det blir så fin balans i gruppen. Och även lyssnat, på riktigt, då vi deltagare har delat med oss av våra erfarenheter och tankar.

Det som är så skönt i jämförelse med ”vanlig” terapi är att jag inte är patient i den här situationen. Jag kan reflektera både generellt och berätta om mig själv och mina erfarenheter, tankar och känslor utan att det ”utvärderas”, journalförs och värderas.

Fortsätt också med det fina samarbetet där ni delar på förberedelser och på ledandet av träffen. Det skapar fin balans.

Jag skulle mycket gärna fortsätta i biblioterapin men jag förstår naturligtvis att andra ska få möjligheten. Men om det dyker upp en grupp eller möjlighet för mig att delta så kommer jag vara snabb att tacka ja. Det känns tomt att det är sista gången nästa gång (som jag vet idag då jag skriver detta).

Jag vill också tacka för att ni startade gruppen i höstas även om vi bara var två deltagare, att vi fick förmånen att fortsätta med samma grupp nu i vår.

Ni har haft mycket stor betydelse för mig. Jag har med eran hjälp kommit lite närmare livet. Och det är stort för mig.”

Kvinnan som skrivit grupputvärderingen ovan, och som vi publicerar med hennes tillåtelse, berättade för oss att våra biblioterapiträffar var de enda tillfällen då hon träffat andra personer än sin familj. Hon hade varit sjukskriven i flera år. Men enligt henne själv och hennes familj så mår hon mycket bättre nu jämfört med innan hon kom i kontakt med biblioterapi. Idag är hon en mer positiv och gladare person. Hon har också berättat att hennes läkare, överläkare inom psykiatri, anser att hon gjort stora framsteg sedan hon börjat ta del av biblioterapi. Hon har tidigare provat på olika behandlingsmetoder där märkbara effekter uteblivit, med vid utövande av biblioterapi har hennes hälsotillstånd och livskvalitet förbättrats märkbart. Läkaren rekommenderar henne att fortsätta med biblioterapi.

I början av september fick jag ett mejl från henne.

Mona Berglind tjänstgör som enhetschef på Sjukhusbiblioteket i Västerås, Region Västmanland. Hon är utbildad bibliotekarie och kulturvetare samt har lång erfarenhet av att arbeta som fackboksredaktör. Mona är även utbildad och verksam inom biblioterapi.