Search
  • Joanna Wåhlin

Om båten och biblioterapin

Jag sitter på soldäck. Rödlöga har små flaggor som fladdrar i vinden,

här uppe hör jag bara det: luft och vatten, och själva motorn.

Två veckor om året förvandlas den här båten till en bokbåt.

Det känns verkligen som just en förvandling.

Vi är mitt i den nu, mitt i en av veckorna.

I salongerna ryms bokhyllor, boklådor och tretusen böcker. Vimplar, klartext

och visningsställ. Låna-bord, lämna-bord och kassar för den som glömt.

Vi stannar vid tjugotre bryggor. De är alla olika.

Skicket på dem, storleken, hopp-i-land-upplägget.


Jag står och glor genom runda fönster när matroserna snurrar repen,

sån är min båtkunskap: jag säger att de ”snurrar”, ”repen”.

En kväll pratar vi om biblioteksverksamhet, inte en hel kväll, men lite kort.

Det handlar om demokrati, säger jag åt dem, de är unga pojkar.

Jag säger: fri åsiktsbildning, tillgänglighet, allas rätt till bibliotek. Lagen. De sitter storögda, det här hade de ingen aning om, det är som jag och hopp-i-land-rutiner.


På bryggorna står människor.

Vi skulle aldrig förvandla en båt till en bokbåt år efter år,

och vi skulle aldrig ha gjort det i snart sjuttio år, om det inte vore för öborna.

Några står med två böcker under armen, andra kör sina kassar med

fyrhjulingar, skottkärror, småbåtar. Besättningen hjälper dem att bära ombord alltihop.

Ett halvt års läsning.

Bibliotekarierna hjälper dem att fylla kassarna igen.

Ett halvt års läsning.


Jag står mitt i båten med människor överallt, böcker överallt.

Känslan av att vara ute på ett viktigt uppdrag är påtaglig.

Den kommer sig av havsluften, sjötrafiken, tiderna vi har att passa,

men också min gamla kärlek Skärgårdsdoktorn.

Jag räddar kanske inga liv de här dagarna, men där, mitt i båten,

berättar plötsligt en låntagare om mörkret.

Det är ingen lång berättelse men den rymmer en dramaturgi.

Så här kommer det, säger hon, och gör en rörelse med händerna,

tvärt. Som när en rullgardin dras ner.

Sen är det mörkt och det är mörkt väldigt länge.

Då har vi böckerna. Då kryper jag upp i soffan, fortsätter hon, kanske med lite te.


Vi blir avbrutna, någon undrar något, motorn överröstar oss när den går igång,

ett barn springer från fören till aktern, en bilderbok över huvudet.


Det är bilderna som stannar hos mig, bilderna och orden. Rullgardinen, barnet.

Jag vet väldigt lite om ölivet, om skärgårdsklimatet. Jag vet bara det de berättar

och det jag ser, genom regnstänkta rutor, eller från soldäck.

Hör när någon säger: det här är årets höjdpunkt.

Och jag ser dem vinka, vi ses nästa gång.


Då tänker jag på det demokratiska uppdraget men också på biblioterapin.

Att den finns där den finns och

på en stilla ö i vinter kan den vara:

En bok och ett ljus. En bok och en filt. En bok och en kopp.

Gemenskap, världar och berättelser. En räddning när det mörknar.

Då hjälper böckerna som vanligt – då hjälper biblioterapin som vanligt.

När den värmer, smeker och vilar, inuti den som läser.


______________________________________________________________________________

Joanna Wåhlin är bibliotekarie, skrivpedagog, friskvårdsterapeut och yogainstruktör. Hon har jobbat med mänskliga möten hela sitt yrkesliv. Hon är engagerad i olika skrivande sammanhang och har även ett eget pågående romanprojekt. Joanna går just nu Det biblioterapeutiska arbetssättet på Marie Cederschiölds Högskola och jobbar på Biblioteken i Norrtälje.