I den sista delen av min utbildning till specialpedagog på Linnéuniversitetet i Småland blev det dags att fundera kring ett avslutande arbete. Arbetet skrevs under höstterminen 2019 inom specialpedagogprogrammets ram, och följande text är inspirerad av den texten. Texten i sin helhet går att hitta i DiVA (Digitala vetenskapliga arkivet) via Linnéuniversitetets bibliotek. I mitt fall gavs även möjlighet att, i samband med det sista arbetet, utvidga arbetet till att omfatta ett arbete på magisternivå. Parallellt med mina studier hade min syster Mia Gustafsson (se tidigare blogginlägg) tagit en kurs i biblioterapi och var inspirerad över de framsteg som hon såg i sitt lärararbete. I samråd med henne bestämde jag därför att utforska biblioterapins möjligheter inom mitt kommande verksamhetsområde, specialpedagogiken. Syftet var att undersöka om biblioterapeutiskt arbetssätt kunde vara ett tänkbart specialpedagogiskt verktyg i skolan för att främja välmående/psykisk hälsa hos eleverna och därigenom främja lärande.
Dagens skola behöver hitta nya sätt att arbeta med elever för att öka den psykiska hälsan. Personligen upplever jag att det finns ett visst motstånd, inom etablissemanget, att arbeta med hälsouppdraget inom ramen av pedagogiken, i och med att det pedagogiska uppdraget är skolans huvuduppdrag och eleven i övrigt tillhör vårdnadshavaren. Men det har blivit allt svårare att hålla på sina egna gränser och det har blivit allt svårare att underlåta att arbeta med det som kan beskrivas som psykisk ohälsa. I samtal med eleverna förstår man att den psykiska ohälsan inte alltid är kopplad till individens egna utmaningar utan att den stammar från tankar om vad som händer med samhället och med planeten. Härom ledes så beskrev en elev för mig ”varför ska jag bry mig när det ändå inte kommer finnas en framtid?”
Skolan har ett uppdrag som är socialt på så sätt att skolan ska stötta vårdnadshavarna att forma morgondagens samhällsmedborgare. Om nu skolan ska spegla samhället så behöver skolan finnas med än mer i de frågor som lever i våra ungdomar. Biblioterapeutiskt arbetssätt är en väg att möta ungdomarnas, elevernas oro och frågor om framtiden och det som ännu inte hänt, genom att prata utifrån texter, filmer och annan literacitet. Jag har under mina år som pedagog observerat att mina kollegor ofta använder material som eleverna kan identifiera sig med, material som får eleverna att bli känslomässigt engagerade men att det verkar svårare att våga hålla kvar och diskutera insikter, det sista steget i den biblioterapeutiska processen, som innebär att eleven lär sig att finna lösningar till problem och svårigheter.
Det är i den känslan som vi människor kan växa och våga tro på vår egen förmåga. Kanske är, till viss del, psykisk ohälsa gapet mellan förväntningar på livet och tron på den egna förmågan. Forskaren Antonovsky beskrev redan i slutet på 70-talet vikten av ett salutogent förhållningssätt till livet. Att som människa lära sig att sköta både sin psykiska såväl som sin fysiska hälsa genom att leva ett liv som i mångt och mycket är begripligt, hanterbart och meningsfullt.
I arbetet refereras bland annat till forskning som syftar till att introducera och konkretisera biblioterapeutiskt arbetssätt inom skolan som ett svar på den ökande mentala ohälsan. Forskare som Mumbauer och Kelchner, verksamma på University of Orlando i Florida, skriver i Promoting Mental Health Literacy through Bibliotherapy in school based settings (2018), att det finns outforskade områden inom psykisk hälsa kopplad till litteratur.
All ny kunskap bidrar till att forma ens person och i mitt fall blev biblioterapeutiskt arbetssätt något som jag kom att arbeta med i min profession, såväl som i mitt privata liv. Jag är absolut såld på idén att ord kan bidra till att läka människans känslomässiga sår, de sår som uppstår i nuet, de sår som lever i det förflutna och också de rädslor som lever inför framtiden.
Biblioterapeutiskt arbetssätt som tänkbart specialpedagogiskt verktyg: En litteraturstudie vilken undersöker korrelationen mellan biblioterapeutiskt arbetssätt, välmående och självbild som ett sätt att utveckla elevers lärande.
Pia Gustafsson är specialpedagog och adjunkt vid Linnéuniversitet, Växjö