I tre terminer har jag och en präst tillsammans haft en biblioterapeutisk grupp för män med cancer, utgående från Psykoonkologiska mottagningen vid Karolinska sjukhuset.

Män är alltid i minoritet i samtalsgrupper inom vården. Kanske erbjuds de inte lika ofta att delta, men erfarenheten är också att det är svårt att locka dem till grupperna. Kanske nya former behövs?

I våra grupper med enbart män säger vissa deltagare att det är svårt att komma till tals i dessa kvinnodominerade grupper. Kvinnorna upplevs ha mer gruppvana, vara bekvämare med att prata direkt om sig själva, ja generellt säger vi ju att kvinnor är mer relationsorienterade.

Enligt en nyligen publicerad studie från fyra länder pratar kvinnor bevisligen mer än män, i genomsnitt 3000 fler ord per dag. Förmodligen pratar de fortare också. Några män har uttryckt att de tycker att kvinnorna pladdrar, alltså pratar för pratets skull och att det blir svårt att få utrymme att tänka efter då. Men många män i våra grupper lyfter inte alls fram det könsspecifika.

Min erfarenhet är att kvinnor och män generellt, det handlar om generaliseringar här, har olika samtalsstilar. Det är nog i allmänhet svårare för män att direkt uttrycka vad man känner av sådant som kommer nära, eller har med relationer och beroende av andra att göra.

Sedan finns det faktiskt teman som inte helt bekvämt kan avhandlas med ett annat kön närvarande.

Vid cancer gäller det självklart biologiska funktioner som nedsatt sexuell förmåga, impotens med andra ord, Detta gäller i synnerhet för cancer i prostata och blåsregionen men sjukdom, trötthet, och olika behandlingar kan också sätta ned förmågan, för att inte tala om lusten. Inkontinens kan ibland bli ett problem.

Det är sin tur nära förknippat med upplevelsen av att vara man, något som blir uppenbart för många först i och med förlusten av potensen.

Därför kom tanken på biblioterapi med enbart män ganska naturligt. Att samlas och samtala som direkt respons på frågan hur mår du? hur är det att ha cancer? upplevs nog nästan otänkbart för många, särskilt män. Biblioterapi är då helt idealiskt eftersom vi kan väcka alla möjliga teman genom en omväg, genom att läsa och skriva.

Ändå är de teman som kommer upp giltiga för alla människor. Det handlar om relationer. Om hur cancerbeskedet gavs, om livets omställning, om att förhålla sig till sin egen sårbarhet och andras. Det handlar ofta om att förhålla sig till andras rädsla, nyfikenhet, och också omsorg, ibland överdriven omsorg. Genomgående är sökandet efter kraft och hopp, att delge och ta del av varandras vägar.

Biblioterapi med berörda av sjukdom har i litteraturen och forskningen ofta utgått från läsning av texter som handlar om sjukdom direkt. Till exempel skildringar av en ”cancerresa” eller färden genom vården. Vår ansats har varit en annan. Vi startar i stället med helt öppna texter som inte benämner sjukdom.  Som första dikt har vi valt Thomas Tidholms ”Problemet med vår tid”. Texten handlar om att i stället för att gå ut, gå in och det är helt förbluffande vilka samtal som följer på den skrivövning vi gör med texten som utgångspunkt. Naturligtvis talar männen om hur de förhåller sig till sjukdomen, det är både bra och önskvärt. Men minst lika bra är att det faller sig naturligt att prata om hur vi förhåller oss till livet över huvud taget, och det blir för somliga uppenbart att sjukdomen är en del av livet.

Vi använder ofta metodiken att först läsa en text två gånger och sedan låta deltagarna plocka ut ord och meningar och så skriva själva utifrån de nya orden. Samtalen som följer vindlar ofta fram med berättelser och exempel ur deltagarnas liv. Ibland handlar det enkelt uttryckt om hur det är att bli äldre, konsekvenserna av det, vid andra tillfällen direkt om sjukdomen eller behandlingen.

Deltagarna har också fått något som de själva kallar för hemläxa. Med inspiration från James Pennebakers forskning om skrivandets terapeutiska effekt efter traumatiska upplevelser får de rekommendationen att skriva om en svår upplevelse de bär med sig. Fyra dagar i rad bör man skriva, och steg för steg borra sig djupare in i det smärtsamma. Först efter den fjärde dagen bör man läsa igenom vad man skrivit och se om det finns någon utveckling i texten, om man kan se någon förändring och vad man själv upplever har förändrats. En deltagare berättade hur han följde instruktionen och skrev sig ner i tiden då han fick sin cancerdiagnos, vilket motstånd han hade mot att skriva om det, hur hans närstående ifrågasatte att han ägnade sig åt något som fick honom att må dåligt. Sedan, till hans egen överraskning hur tyngden lättade dag fyra, hur han upplevde en katharsis (hans eget ord) och såg sammanhang han inte hade sett tidigare. En beskrivning som klippt ur en lärobok i biblioterapi.

En annan deltagare erkände att han inte hade följt anvisningen. Däremot hade han med lätthet lyckats flödesskriva. Orden rann ut på pappret och också han förbluffades över vad han formulerat och att det innebar en lättnad efteråt.

Vi sprider ut en massa kort med bilder av olika slag på bordet. Man väljer en och skriver några minuter om bilden. Så berättar deltagarna om vad bilden väckt för tankar, minnen och känslor. En deltagare berättar om en bild på en segelbåt, hur han brukar ligga på svaj. En annan berättar om havsörnen på kortet, om hur han simmat från Alcatraz till San Francisco, han framställer det inte som märkvärdigt, det stora är att ha kommit igen, fått tillbaka styrkan och konditionen efter cellgifterna. Ytterligare en annan berättar hur han börjat sjunga i manskör, och så går det på. De berättar inte primärt tror jag för de andra utan för sig själva, de vill säga att jag är bra, jag vet hur man gör, jag har kvar kontrollen. Jag upplever inte att de konkurrerar med varandra, jag tror i stället att de behöver någon att prata till men egentligen pratar de för sig själva, det blir mest monologer. Men monologer där de lyssnar på varandra. Upplevelsen som ibland uttrycks på kultursidorna att sådana män mansplainar, det vill säga talar om för kvinnor hur saker och ting fungerar som maktutövande kanske är en för enkel förklaring.

Min medterapeut Mats Rydinger ställde nyligen frågan vad jag vill att deltagarna ska få med sig från gruppen. Mitt svar blev att de förhoppningsvis ska kunna vara mera i nuet, både i förhållande till sjukdom/symtom/prognos och i förhållande till de närmaste. Att de ska få ett slags frihet i hur man förhåller sig till sjukdomen och livet som det har blivit. Att de ska vara mindre fängslade av rädslor och projektioner (vad är cancer, cancer = död et cetera) och felaktiga förväntningar på sjukvården. På så sätt även kunna fungera bra i sin patientroll och kommunicera bättre med sjukvården så att den kan göra det som den är bra på.

En avslutande gång hade vi texten ”Vi går vägen ner mot sjön” av Kerstin Norborg. Den slog omedelbart an. En deltagare förstod den direkt som metafor för cancerupplevelsen. I den prosadikten finns verkligen ett före och ett efter. Först varningssignalerna i form av plinget från järnvägsövergången, symtom som undersöks, det kan vara farligt. Sedan kommer stillheten i väntan på besked och så tåget som rusar med en obegriplig kraft förbi bara en halvmeter ifrån, det skulle kunna krossa oss som mygg. Men bommarna går upp, faran är över. För den här gången. Och vi kan gå ner till sjön, livet.

 

Problemet med vår tid

Problemet med vår tid. Man har sagt: det finns ingen utväg. Men jag

säger: det finns för många utvägar. Allt som erbjuds är vägar ut, men

ingen väg in. Men jag säger: försök då att hitta en väg in. För vägen in

kan inte förbrukas. Så snart man kommit in är man där. Då har man

det omkring sig. Då får man sitta vid elden.

Men när en utväg har prövats och man väl har kommit ut, vill man

strax in igen, för därute finns ingenting annat än frånvaron och den

kalla rymden. Därav denna bitterhet, och denna besvikelse på utvägar.

Jag säger alltså: gå inte ut. Gå i stället in. Och om huset börjar skaka, sitt kvar.

Sitt kvar med ett vackert leende.

Tomas Tidholm

 

Vi går vägen ner mot sjön

Vi går vägen ner mot sjön. Jag har mina nya gula träskor. Just när vi

kommer till järnvägsövergången börjar signalerna plinga och

bommarna gå ner. Vi ställer oss vid de gulochröda bommarna och

väntar, ser på vattnet på andra sidan och plötsligt vet jag: precis så här

kommer det aldrig mer att bli. Sedan kommer tåget, far förbi.

Bommarna höjer sig igen och vi går över.

Kerstin Norborg

 

Lars Wahlström är psykiater vid Psykoonkologiska mottagningen på Karolinska sjukhuset och på Södersjukhuset. Han gick biblioterapikursen på Marie Cederschiöld högskola hösten 2023 och startade sedan den gruppverksamhet han beskriver här, tillsammans med Mats Rydinger, präst i Solna församling.