Så många texter som verkat terapeutiskt för mig! A room of one´s own, Arv och miljö, Abide with me, Hur man närmar sig ett träd, Mannen utan öde…Listan kan göras lång och längre ska den bli! Men i mitt arbete som samtalsterapeut går jag varsamt fram med att diskutera prosaläsning i behandlande syfte.
Mina tankespöken viskar att mina förslag känns krystat förnumstiga och att risken att klienten tycker att jag koketterar är överhängande. Blygt avstår jag hellre, har jag märkt, och behöver fundera mer på min approach i det slutna psykoterapeutiska rummet.
Så jag tar istället varje tillfälle i vardagen att nå ut till den breda massan med texter som kan påverka, få människor att upptäcka sig själva och andra. Ett exempel är att jag under mitt jympapass tar hela jympagruppen som gisslan under nedvarvningen och använder Broder Daniels ”Shoreline” i Anna Ternheims tolkning. Och när jag ligger där och stretchar höger ben kan jag komma att tänka på en annan revolutionerande låt, nämligen Clashs London Calling. Joe Strummer skrikväser magiska ord om att han lever intill floden som snart svämmar över och att han inser att han lär vara bland de första som går åt…”London is drowning and I live by the river!” Nu snackar vi ångest!
Det är sådan poesi vi förstår oss på, lätt kan ta till oss och som förändrar världen för de många. Nära till hands finns den där i en radio, i en filmsnutt, strömmande från scenkanten…
”Aldrig mer får jag se dig, aldrig höra din röst!”
“Never dreamed you´d leave in summer!”
“I´m so lonesome I could die!”
“Fångad av en stormvind”
Vi vet ju alla hur det känns. Genialisk enkelhet når hela vägen in i det vi kallar själen, ganska ofta med omvägen genom kroppen. Teraperar.
Naturligtvis gestaltar Shoreline och London Calling något viktigt annars skulle inte så många älska texterna. Och jag tänker att det är trösterikt att vi är ganska många som associerar och reagerar på liknande sätt. Lite sorgset i reflektionen över våra liv; drömmar som gått i kras eller utsatthet som funnits där och hotat. Depression som får höras och gråt som inte behöver tystas.
I ett psykoterapeutiskt rum är tystnaden också ord, fast inuti oss. Genom hela mitt liv har texter flödat parallellt med musik. Musiken har ökat tillgängligheten och valören i orden. Jag har spelat staccatopingpong med dem, andantevilat i dem. Herr Gurka har virvlat runt med Dancing Queen och Justin Timberlake och jag har helt enkelt inte kunnat stoppa känslan: ”Can´t stop the feeling! Just dance, dance dance!”
Genom kroppen, in i själen.
Låttexter är helt klart ett försummat terapeutiskt instrument. Detta hävdar jag skamlöst utan att ha gjort några som helst efterforskningar, men vårdarbete ska ju vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, så…Kanske kan det löna sig att våga ta ett osäkert akademiskt snedsprång lite nu och då för att krydda upp samtalet? Genom att våga öppna upp för utforskande samtal utifrån texter, patientens egna och andras, eller genom angränsande kulturyttringar – såsom populärmusikalisk poesi eller filmmanus – kanske den rika flora av möjligheter som biblioterapin presenterar gör patienten mer delaktig i samtalet och vidgar porten till hens inre. Min erfarenhet är att en text kan locka fram andemeningen i känslor som inte kan eller behöver namnges eller beskrivas.
Tänk så mycket jag som terapeut kan få en möjlighet att förstå när klienten berättar vad som pågår i lurarna som nästan alltid sitter på skallen nuförtiden. Jag tänker med värme på en klient där samtalen om hårdrock och konserter till slut öppnade upp och band ihop vår allians. Visade oss båda att djupt därinne fanns en längtan och ett ljus.
Åsa Andtskär är verksam i Växjö. Hon är leg sjuksköterska, psykoterapeut steg 1, gruppledare ACT/ MBKT och lärare i MBSR. Utbildad i biblioterapi. Texten är delvis hämtad från bloggen på Andtskar.se
Commentaires