Fallet från sjunde våningen på Strandvägen till Kriminalvårdens återetableringsprogram är långt och fruktansvärt. Ett år innan pandemin bröt ut hade jag redan avslutat mina konton på sociala medier och förslutit mig i ensamhet. När samhället stängde ner och människor tvingades hitta nya livsvanor hade jag bara att fortsätta som vanligt. Jag skrev och studerade - och läste.
Jag minns ännu första boken jag köpte: George Orwells 1984. Jag minns kvällen i soffan under golvlampans sken, pappret mot fingrarna, bokryggen i handen. Närvaron. Jag läste 1984, gick vidare till Du sköna nya värld och till Brott och straff. Jag förstod det inte då, men jag kapslade in världen mellan två poler och började sakta, sakta möta brottslingen i mig. Läsningen räddade mitt liv.
Jag växte upp som ett misshandlat barn. Min styvfar dömdes aldrig för något av sina brott. Istället dömdes jag själv i rätten för barnmisshandel femton år senare. När insikten föll över mig slogs jag till marken. Läste och skrev och studerade på nätterna. Sov på förmiddagarna. Varje natt funderade jag på att hänga mig i morgonrockens rem. Den hängde på sin plats på det övre gångjärnet i dörrhålet mellan köket och hallen. Påminde mig om självmordet som yttersta flyktväg.
På morgnarna fann ofta barnen och deras mamma mig liggande på vardagsrumsgolvet, om jag inte hade somnat på köksbordet. Jag fann njutning i att de trippade på tå för mig och inte vågade väcka mig därför att de visste aldrig vilket humör jag skulle vara på.
I regnig natt i november 2018, bara dagar efter att domen damp ner i brevinkastet, fann jag mig sittande vid köksbordet. Där skrev jag den första i en rad texter som jag klamrade mig fast vid, inte bara för att överleva. Jag behövde det för att inte bli vansinnig av vrede och skuld och skam. De pressade sina vassa versaler mot insidan av min hud. Den heter Skriv! Brinn! Skriv! och jag har den kvar (se nedan). Ett prosapoem om en man på gränsen till galenskap.
Jag var så full av hat och smärta och lidande att själva rummet jag befann mig i kallnade, barnens ansikten bleknade och deras mamma tystnade. Jag blev som förbytt: elak och korthuggen, samtidigt som jag kämpade frenetiskt för livet på insidan. Jag blev apatisk och omöjlig att föra en konversation med. Efter separationen brukade mina föräldrar komma på besök. Ibland svarade jag på deras tilltal. Jag minns dimman och jag minns mammas tårar bortom den.
Efter årsskiftet 2020/2021 fick jag läggas in på psykiatriska kliniken i Nyköping. Efter tio dagar i ett kalt rum med ingenting annat än en knakande brits och ett sängbord på hjul kom jag ut som en ny människa och alla ord jag samlat på mig ur böckerna kom ut och jag kunde för första gången erkänna saker jag aldrig dryftat. Jordan Petersons hummeranalogi är förbluffande pricksäker:
”Om en dominant hummer har förlorat stort löses hjärnan praktiskt taget upp. Sedan utvecklar den en ny tjänarhjärna – som är mer anpassad till hummerns nya ställning. Den ursprungliga hjärnan är inte sofistikerad nog att klara av förvandlingen från kung till träl utan att först nästintill upplösas och återväxa.”
Det var en slump att jag återfann ett markerat stycke i Brott och straff från läsningen 2018. Det visar på hur jag hade varit att leva med, men framför allt visade det mig att jag på något plan förstod vad jag gjorde och att det var boken som hjälpte mig få fatt i orden:
"Han är butter och dyster av sig, och högmodig och stolt också; på sista tiden (eller kanske ännu längre) har han varit misstänksam och hypokondrisk. Men han är generös och god. Han tycker inte om att visa känslor och han är hellre grym än låter hjärtat tala. Men ibland är han allt annat än hypokondrisk utan bara kallsinnig och känslolös intill omänsklighet – det är faktiskt som om två diametralt motsatta karaktärer byter av varandra inom honom. Ibland är han fruktansvärt ordkarg! Han har alltid bråttom, allting står hindrande i vägen för honom, men i själva verket ligger han bara i soffan och slöar. Han är inte ironisk men det beror inte på att han saknar kvickhet utan på att han inte vill ödsla tid på sådant strunt. Han lyssnar aldrig ordentligt på vad man säger. Han verkar aldrig intresserad av sådant som intresserar andra i ett visst ögonblick. Han har förskräckligt höga tankar om sig själv – och inte utan skäl, tycker jag."
Vägen ut ur Platons grotta är lång och slingrig, full av förrädiska gropar och rötter och stenar och den fruktansvärda elden som inte släpper någon förbi utan självkännedomens brända skinn. Så långt var jag tvungen att drivas mot självmordets rand för att kunna se klart att jag blivit det jag lovat mig själv sedan barnsben att aldrig bli. Jag var tvungen att slitas sönder av misslyckanden och brutna löften, balanserande på vansinnets egg efter alla skugglopp i förvissningen om att jag förstod världen.
Återväxten i Jordan Petersons utlägg om hummerhjärnan tror jag är allt annat än självklar. Jag fördes tillbaka till mina yngre tonår, till ensamhetens trygga famn, till Bert-böckerna, skyddad från misshandeln i hemmet, mobbningen i skolan och stamningens fördämning – utan läsningen hade jag varit död idag. Förutom den ensamhetens kärna fanns ingenting annat för min hjärnas återställningsprocess att klamra sig fast vid. Det är vad som är skrämmande: hindren för hjärnans återväxt är så lätta att underskatta. Den behöver en gammal utgångspunkt för att göra om och göra rätt. Den behöver en punktformatering.
Min litterära orientering har varit en läkeprocess från bok till bok i flera år, där varje bok symboliserat ett ombildningsprojekt som har varit livsavgörande. Processen började med 1984 och den fortgår än idag. Vart jag än går har jag en bok med mig. Jag går och läser, står och läser, sitter och ligger och läser därför att jag tror mer på texten än på samtalet. Samtalet är uppstyckat, fjättrat vid tillfälliga omständigheter och människors överdrivna anspråk på integritet som ofta stryper språket till blodlösa artigheter och korkade konflikter.
Jag är medveten om att det för många är lika livsavgörande att vara omgiven av människor. Men om det du förmedlar är ett lapptäcke av inövade fraser och halvsanningar, då är det en god idé att söka råd i litteraturen. Äger du mod nog att ta till dig det som står skrivet öppnar sig dörren till dess inneboende kraft, det vill säga den som ger dig styrka att sluta gapet mellan ditt inre liv och det du förmedlar till omgivningen.
Jag har fortfarande lång väg att gå. Jag faller fortfarande ibland. Men jag ser klarare nu. Jag blir arg men jag hatar inte. Jag drömmer om att kunna gråta istället för att bli tyst och tom när det blir för mycket. Men jag förlåter och tror och älskar. Jag kramar och pussar mina barn och jag bär dem i min famn och tröstar när de faller. Jag är på väg att besegra mina demoner. Det brukar jag påminna mig om när jag står vid bokhyllan och drar fingrarna över bokryggarna. Jag är på väg att bli en räddad man.
Skriv! Brinn! Skriv! (Vid köksfönstret en novembernatt 2018)
Slag mot ett fönster: ögonblick av tröst. Mörker; regn från en svart himmel. Vedergällning. Skrik. Droppar på glas; dånande. Fragment av ögonblick. Tomrum. Så här ensam är du. Fira. Sedan aldrig mer. Ensamhet: älska den sökt – hata den funnen. Regn stjäl ensamhet. Hat. Livets kraft. Älska det. Hunger. Huvudvärk. Regndroppar. Smärta, lugna dig! Gud, låt mig vila!
Nytt beslut; ett förslag; ett överläggande; ett beslut. Det blir bättre imorgon. Varje dag. Vad är det du tänker, människa? Även en vaken kan drömma. Visste du inte? Låt dem ha sina krav. Andas. Allt faller. Låt det ske. Vila. Stanna där du är. Världen är sjuk. Lev i den; utanför den. Använd munskydd. Låt dem ha sina krav. Myller. Tankefoster. Oklarhet; livet. Det väntar alltid. Storm. Kyla. Frostiga tankar. Ett liv som blåser.
Absorbera explosioner; bli dem. Det är naturligt, min vän: smäll högt, i förgörande passion! Minfältets regler: fram, förbi, bort och vidare! Älska det; förgås i det och återuppstå. Var selektiv. Ingenting är för alla. Kontrollera. Härska; gå lös på dem alla. Är det verkligt om det stannar i tanken? Tänk snabbt: listor, mallar – granater för helvete! Fånga dagen! Kasta dem! Är det tänkt är det borta. Skriv! Brinn! Skriv!
*Texten är en omarbetad version. Originaltext ursprungligen publicerad i tidskriften Poros.
___________________________________________________________________________________________
Christopher Paulstam är frilansjournalist och presenterar sig så här: En äldre man på cykel stannade bredvid mig och satte foten i backen. ”Ursäkta,” sa han, ”men jag måste bara säga: vad glad jag blir när jag ser en människa gå och läsa en bok istället för att titta ner i telefonen!” Han tackade mig två gånger, sa att jag gjort hans dag och cyklade vidare, nynnande på en frisk melodi.