Du är något av det mest spännande jag vet. Samtidigt är du begränsande och
frustrerande ibland, svår att riktigt förstå. Jag vill utforska dina fåror, dina dalar, dina skuggor och den du är då du lyser, då du får mig att glimma till. Jag vill jämföra, se nyanser och valörer, leka med de ord som jag inte fått med modersmjölken, de ord som doftar av andra främmande miljöer. Små streck, böjar, krokar, magar och prickar som kan sättas samman i oräkneliga konstellationer.
Men du har en begränsande sida också. När du inte verkar förstå vad jag menar, när orden inte lyfter det jag vill säga. När jag vill lägga till mer värde i de redan nötta fraserna. Eller när jag vill öppna mig men du är trulig och trög, inte alls verkar lyssna till mina innersta tankar och känslor.
Jag längtar efter ett möte, ett sådant då vi verkligen är tillsammans, då vi båda gör varandra nyfikna och överraskade, då jag inte vet varje replik på förhand. Ibland känns det som om jag är tvungen att leda dig med en härskarinnas fasta hand och du, du följer bara med, böjer dig utan några protester eller egna initiativ. Jag är inte så förtjust i den rollen även om det ibland kan kännas tryggt att ha kontrollen och kittlande att ha makten.
Men så uppstår stunder då du plötsligt tar över, och jag släpper taget och följer dig. Då leder du våra lekar, tar mig till det jag inte visste att jag hade, jag faller in i din famn och överlämnar mig till det du vill. Då kan jag knappast andas, då glömmer jag bort mig själv, då skapar vi på helt nya marker.
Det är lätt att tappa kontakten med dig, men du ska veta att jag tänker på dig ofta. Du är så tystlåten när vi inte är tillsammans, det är svårt att ta hänsyn till dig då, det är svårt att hålla en kontakt när du inte kräver min uppmärksamhet.
Jag vet att det ligger på mig att få till våra möten, jag vet att jag är helt fri att prioritera dig eller strunta i det. Det finns inga krav och ingen förväntan från dig.
Kära skrivande, ska vi ta det här på allvar nu? Vi har kommit till en punkt då det inte längre räcker med lösa förbindelser som endast bygger på tillfällig inspiration och lust. Jag vill ha mer. Eftersom jag ständigt dras till dig är jag beredd att skapa någon slags överenskommelse. Ett löfte att hålla ihop. Låter det tråkigt? Nej då. Du ska få se. Om jag är modig nog att hämta från mitt innersta kan du väl följa med? Jag tror vi har något.
Varma hälsningar från mitt skrivande, bultande hjärta
Maria
____________________________________________________________________________________
Maria Bom är författare till boken Skriva sig fri : biblioterapi i praktiken (2022), bibliotekarie, sjuksköterska och konstnär, samt utbildad i det biblioterapeutiska arbetssättet. Hon har lång erfarenhet av att arbeta med skrivargrupper i olika sammanhang och brinner för att dela skrivandets möjligheter.