Search

Gratis boktips eller betala tusen spänn?

När jag är i London hösten 2019 besöker jag School of life och de internationellt kända privatpraktiserande biblioterapeuterna där. Jag har först en intervju med Susan Elderkind, en av de två grundarna och medförfattare till böckerna The novel cure och The story cure, som hon skrivit tillsammans med biblioterapikollegan Ella Berthoud. (Ella B har för övrigt nyligen kommit ut med ytterligare en bok om skönlitteraturens möjligheter, den heter The art of mindful reading.) De är båda litteraturvetare, de kallar sig med en frejdig självklarhet för biblioterapeuter och deras affärsidé att mot betalning erbjuda biblioterapeutisk litteraturrådgivning har visat sig vara fullkomligt lysande. Människor hör av sig till dem med ett visst livsdilemma – som kan handla om alltifrån vilsenhet i det tidiga vuxenlivet till sjukdom, ensamhet, åldrande och skilsmässa. De är måna om att betona att de inte är terapeuter utan att rådgivningen lite grand ska betraktas med glimten i ögat, men ändå med ett visst allvar. Rådgivningen mynnar ut i förslag på upp till tio skönlitterära böcker som biblioterapeuten tror kan passa in på det specifika livsdilemmat.

Susan E, Ella B och deras kollegor har hållit på i ganska många år nu och människor från hela världen hör av sig och vill på plats eller via skype, zoom eller annan uppkoppling få en biblioterapisession. Deras böcker har översatts till över 20 språk, i Italien har de till exempel gjort braksuccé. När jag ändå är på plats i London vill jag förstås testa deras biblioterapi och jag får en session med en annan av biblioterapeuterna. I förväg har jag betalat in dryga tusen kronor och fyllt i ett formulär om mina läsvanor, mitt dilemma etc. Dilemmat är Meningen med livet. Vi har en trevlig timme ihop där allt fokus är på mig och min läsning. Jag får tips på några bokbloggar och även på en första bok att hugga in på; Emilie Pines Allt jag inte kan säga.


Några veckor senare får jag ett innehållsrikt mail från biblioterapeuten med länkar till artiklar och ytterligare boktips som ska hjälpa mig med Meningen. Här är ett urval av dem: Light years av James Salter, Rebecca av Daphne du Maurier och The talented Mr Ripley av Patricia Highsmith. Jag har ännu inte läst dem men ser fram emot att göra det.

Dock undrar jag: var detta värt tusen spänn?

Nej, det tycker jag inte. Och jag kan fundera på vilken smart marknadsföring som ligger bakom deras succé. De är riktigt, riktigt kunniga litteraturvetare, supersocialt kompetenta, gör sitt jobb seriöst och med stort engagemang.

Men våra bibliotek då, tänker jag. Både i England och i Sverige. Visst skulle de kunna göra det här lika bra? Marknadsföra sig lika smart. Eller? Hur ser det ut med den skönlitterära kompetensen på biblioteken i Sverige? Kan dagens bibliotekarier ge riktigt bra boktips specialdesignade för den som efterfrågar dem? Får de adekvat utbildning för detta på bibliotekshögskolorna?

Jo, jag vet att det finns skickliga, socialt kompetenta och lyhörda bibliotekarier med hög litteraturkompetens. Och att allt fler bibliotek i Sverige visar intresse för ett biblioterapeutiskt arbetssätt. Kan de leva upp till samma rådgivande standard som School of life? Kanske ännu bättre?

Jag hoppas det. Vad bra det i så fall skulle vara om allt fler fick upp ögonen för bibliotekens utbud och sökte sig dit för biblioterapeutisk rådgivning.

Alldeles gratis. Behovet tycks ju finnas. PS: Susan Elderkind har hållit ett TED-talk, Reading as a radical act, som finns här https://www.ted.com/talks/susan_elderkin_reading_as_a_radical_act

Eva Bergstedt är frilansjournalist. Hon har varit kursledare på uppdragsutbildningen Det biblioterapeutiska arbetssättet på Ersta Sköndal Bräcke högskola och föreläser om biblioterapi.