Jag tror att biblioterapeutiska arbetsmetoder skulle kunna ha särskilt stor nytta för personer med stamningsproblematik. Och syftet med den här texten är att försöka klargöra för mig själv och för dig varför jag tror det. Jag tänker börja med att berätta lite om vad stamning är, med betoning på lite, för det är ett stort och invecklat ämne. Därefter ska jag gå igenom några vanligt förekommande komponenter vid biblioterapeutiska träffar och berätta varför jag tror att människor som lider av sin stamning skulle kunna vara betjänta av dem.
Om stamning
Det ska sägas redan här att det finns de som stammar, barn, ungdomar och vuxna, som aldrig har upplevt några större sociala problem grundade i stamningen. Åtminstone inte av de slag som har inneburit en negativ inverkan på självbilden och livskvaliteten.
Men en barndom med stamning kan också lägga grunden för ett ungdoms- och vuxenliv med väldigt negativ självbild och en livshorisont som är så begränsad att den som stammar försakar sina innersta önskningar för mål som istället upplevs som realistiska. Det är förstås inget fel med att vara realistisk men här finns en risk att det är den stukade självkänslan som står som grund för livsvalen, snarare än en objektiv bedömning. En dröm om att bli lärare, säljare eller något annat verbalt krävande yrke kan då växlas in mot en utbildning eller ett yrkesval som inte kräver lika mycket av den som stammar. Relationer anpassas, resmål, till och med vardagliga inköp eftersom det som egentligen lockade var för svårt att be om i kassan i just den stunden.
Någon regelrätt bot som vilar på vetenskaplig grund finns inte. Kanske för att stamningens orsaker är invecklade och det är svårt att hitta en stamning med medföljande upplevelse av den som liknar någon annans. Varje stammare har sin egen individuella variant av och personliga upplevelse av stamning. Stamning börjar för många ofta i tidig barndom men upphör efter ett tag, hos andra stannar den kvar och under resten av livet påverkas dess karaktär och intensitet fram och tillbaka, bland annat av omgivningens bemötande och personens egna inställning till sitt tal och en mängd andra variabler (Kelman, E. & Whyte, A, 2017)
Det är inte den yttre, den för andra synliga och hörbara stamningen som är intressant i just det här sammanhanget. Utan snarare de negativa psykologiska effekterna som riskerar att drabba den som stammar. Med negativa effekter avser jag sådant som begränsar eller hindrar en person från att leva som den innerst inne vill. Skillnaden mellan den yttre och inre stamningen brukar illustreras med hjälp av isbergsliknelsen. På bilden har två barn med stamning fått frågan om hur de har det under ytan (a.a, s. 23).
Alla stammar olika och alla som stammar påverkas olika. Det finns till och med de som stammar i hemlighet, som förmått dölja sin stamning till och med för sina närmaste. Med tiden växer sig skammen allt större och rädslan för att bli avslöjad gör att personen hellre bär alltsammans ensam. Det förvånar nog men hos vissa är stamningen inte alls märkbar utifrån.
I en artikel från 2021 publicerad i Journal of Fluency Disorders berättas om en undersökning som sträckte sig över fjorton år i vilken man undersökte relationen mellan personer som stammar och depression och tankar på suicid. Man fann att människor som stammar drabbas betydligt lättare av både depression och suicidtankar. I studien ingick 13564 personer (Briley et al., 2021). I en annan artikel studerade man relationen mellan självförtroende och livskvalitet hos vuxna som stammar. Resultaten visar att självförtroende, alltså tilltron till den egna förmågan, spelar en stor roll för människors livskvalitet samt att stamning innebär en stor risk för minskat självförtroende och därmed begränsad livskvalitet. De vuxna som deltog i studien och som i intervjuerna delade livsberättelser som de inte hade talat om med någon förut, vittnade om att det var terapeutiskt att få göra det. Det finns läkning i att bara få höras och berätta. Vidare rekommenderar författarna en holistisk människosyn i bedömning och behandling av vuxna som stammar (Cartera et al., 2017). Det finns även stöd i forskningen för att ACT-terapiprogram som arbetar med den stammandes medvetenhet, förståelse och acceptans för sin tillvaro, kan förbättra inte bara dess sociala förmågor utan att även talflytet förbättras (Beilby et al., 2012).
Hynes, A. & Hynes-Berry, M. (2012) beskriver detta i ett av biblioterapins huvudmål som enligt dem är att hjälpa gruppdeltagarna att hantera livet genom att se det för vad det är: ibland orättvist, men att varje individ i slutändan är ensamt ansvarig för det sätt den lever sitt liv. Och för att se sitt liv måste man våga leva medvetet och acceptera vissa saker, t.ex. stamning.
Stamning ska inte relativiseras och jämföras med annat i onödan. Men en sak tycker jag mig märka att den delar med mycket annat som prövar oss alla genom våra liv. Det är att det är inom oss själva som vi, oberoende av hinder, bör försöka hitta ett sätt att vara tillfreds med den vi är och blev, istället för att fly undan eller hitta ytliga lösningar som inte hjälper i längden. Och i den strävan tror jag att människor som stammar kan bli särskilt väl hjälpta av biblioterapeutiska metoder.
Om biblioterapi
Så här långt kommen bör jag nog förklara mer vilken slags biblioterapi det är frågan om. Det är inte klinisk terapi jag som bibliotekarie har tänkt mig att bedriva. Om detta skriver Cecilia Pettersson (2020, s. 23) att ”… lika lite som till exempel ljusterapi eller musikterapi är en psykoterapi är biblioterapi det. Biblioterapi är helt enkelt användandet av läsning i hälsofrämjande eller personlighetsutvecklande syfte.” Det finns olika sorters biblioterapi och ett sätt att dela upp dem är att skilja mellan institutionell, klinisk och utvecklande biblioterapi. Och det är alltså denna tredje variant, den utvecklande, som jag pratar om när jag pratar om biblioterapi.
Den institutionella bedrivs inom sluten psykiatrisk vård och i fängelser. Inom den kliniska eftersträvar utövarna insikter och förändringar av ogynnsamma beteenden hos gruppdeltagarna. Båda dessa former brukar drivas av någon från sjukvårdshåll som har för målgruppen relevant kompetens, i samarbete med en bibliotekarie som ansluter med bland annat sin litteraturkännedom. Den tredje varianten, den utvecklande biblioterapin, utövas ofta av någon utan medicinsk bakgrund, som en bibliotekarie, och syftar till att stärka gruppdeltagarna och bidra till utveckling och självförverkligande (a.a, s. 29). Eller som Hynes & Hynes-Berry (2012, s. 15) uttrycker det handlar det om att hjälpa individen att se på sig själv med vänlighet, hitta vägar för självutveckling och att hantera det som inte kan förändras på ett kreativt sätt.
Psykologen och forskaren Kristina Elfhag (2019, s. 185) menar att det är ett problem att det ute i det moderna Sverige saknas arenor där vi medborgare genom livet kan hitta kontinuerligt socialt stöd och bekräftelse för våra inre förändringsprocesser. Medan Hynes & Hynes-Berry (2012) som skriver utifrån ett amerikanskt perspektiv kan berätta om hur utvecklande biblioterapi anordnas bland annat på skolor, i medborgarhus, bibliotek eller i anslutning till religiösa samlingslokaler. Det blir ett sätt att erbjuda en arena dit alla kan komma för att genom samtal med andra och med hjälp av det skrivna ordet söka ökad självförståelse och självkänsla. Och det här görs även i Finland och en mängd andra länder, så även om metoden kan väcka ett visst initialt motstånd hos vårdare som hör om den hoppas jag att det kan mildras något av det ovan beskrivna.
Så exakt vad är det som en biblioterapeutiskt inriktad samtalsgrupp kan erbjuda någon som stammar? Vad är dess styrkor för just den här gruppen? Det är som jag ser det fem saker: Det kreativa skrivandet, högläsningen, samtalsgruppen och utrymmet som bereds för individen att utvecklas i en gruppkontext samt frivilligheten.
Skrivning
Det värsta tycker jag är när folk inte bryr sig om att den som stammar håller på att säga nåt. Man kan vara mitt i en mening, och dom låtsas inte om en. Ja, jag tror att det är det värsta man kan göra. Fanny, 10 år (Kelman, E. & Whyte, A, 2017, s. 49).
Att stamma är för många som gör det synonymt med att hela tiden undvika eller byta ut ord, inte dra det där skämtet eller höras för mycket. Allt det här och mer får omgivningen att dra slutsatser som kanske inte stämmer, som att personen i fråga kanske är blyg eller ointelligent eller ängsligt lagd. Inkongruensen mellan personens egentliga personlighet och hur den uppfattas av andra kan i längden vara väldigt skadligt för självförtroendet då personen kan uppleva sig som osynlig (a.a, s. 29).
Genom att lära sig expressivt skrivande i ett biblioterapeutiskt sammanhang skulle den stammande få nya möjligheter att uttrycka sig och pröva sina tankar på ett lugnt och ostört sätt. Inte som en ersättning för tal, som en chans att undvika att prata, utan som ett komplement och som ett medel att föra ett fulländat samtal med sig själv om sina tankar och om hur det egentligen känns på insidan. Skrivmetoderna kan variera: tankeövningar med frågor och svar, dikter, fria texter, listor under teman som vad har gjort dig arg idag? Vad har gjort dig ledsen eller glad? Vad skulle du berätta för dina föräldrar om de hade tid med dig? Eller annat som den stammande kanske inte vågar tänka eller tror att det inte är någon idé att tänka för att det ändå inte är någon som lyssnar. Det kan bli ett sätt att lätta på trycket och att stadga sitt identitetsbygge, till en början åtminstone inför sig själv och det kommer man i förlängningen långt med i relationen till andra.
Att från småbarnsåren, på daglig basis och på grund av hur man pratar och uttrycker sig och sina behov, riskera social utfrysning och förlöjligande utan att ha en chans att prata om det på det sätt som man själv behöver tror jag kan vara väldigt problematiskt för personlighetsutvecklingen.
Som Pennerbaker (2014) noterar: Having a traumatic experience was certainly bad for people in many ways, but people who had a trauma and kept that traumatic experience secret were much worse off. Not talking to others about a trauma, we learned, placed people at higher risk for major or minor illness compared to people who did talk about their traumas. Han förklarar vidare hur expressivt skrivande sänker stress och blodtryck och underlättar för immunförsvaret att fungera som det ska. Det frigör arbetsminne som annars hade använts till att oroa oss över saker och ting och som istället kan läggas på skola eller arbete. Lindras oron genom att vi skriver kan vi också lättare släppa in skratt i oss själva, och perspektiv och bli bättre medmänniskor. (a.a, s. 9-11)
Hos Mazza (2017) står att läsa om en skrivgrupp för kvinnor med kronisk bäckenvärk. Under en tid utövade de kreativt skrivande tillsammans. Effekten blev positiv bland annat i det att gruppaktiviteten validerade kvinnornas individuella upplevelser av värk och andra bekymmer som den bidrog till. Rutinen var annars att deras berättelser förminskades eller möttes med misstro.
Misstro inför den stammandes upplevelser, missriktade välvilliga råd eller från omgivningen förenklingar av stamningsproblematiken hör inte till ovanligheterna för någon som stammar så samma effekt borde rimligtvis infinna sig i en sådan gruppkonstellation. Att få sin upplevelse av verkligheten bekräftad är ingen liten sak.
Att läsa
I en bokcirkel är det vanligare att vi svarar med intellektet på det lästa och diskuterar form, stil, intrig och vad vi tyckte om texten. I ett biblioterapeutiskt sammanhang fungerar läsningen snarare som en katalysator för känslor och diskussion. Det är känslosvaren på texten som premieras och lyfts fram – vad väcker läsningen hos dig?
Det finns olika syften med att läsa i ett biblioterapeutiskt gruppsammanhang. Ett handlar om identifikationen som kan uppstå genom att läsa om och lära känna människor som är som en själv eller som påminner om någon i vår närhet. Vi kanske upptäcker att vi inte är ensamma och att det finns andra som lever eller tänker som vi. Genom läsning får vi en chans att byta perspektiv och se saker ur andras ögon och känna vad de känner. Blir det för svårt och för nära kan det finnas en tröst i att inte behöva prata om just sig själv, utan istället retirera till att prata om karaktären i texten istället, att indirekt prata om sig själv genom den. Men känner vi oss redo för det går vi istället känslorna till mötes och undersöker och lär känna dem för att bättre lära kännas oss själva och andra (Hynes & Hynes-Berry 2012). Läsning kan även handla om verklighetsflykt, en stunds vila från sina bekymmer.
Det ska poängteras angående litteraturval för sådana här sammankomster, att identifikation, perspektivskifte och allt det andra inte alls bara kan uppstå när vi läser om något som är identiskt med våra egna liv, med karaktärer som matchar ålder, kön, bakgrund och andra kategorier som separerar. Insikter och katharsis kan komma ur de mest oväntade texter, allt beror på texten, timingen och läsarens sinnelag. För en som stammar skulle en sådan här grupp, utöver det ovan beskrivna, kunna utgöra en trygg plats att öva på högläsning av andras texter eller sina egna. Helt frivilligt förstås, och på eget initiativ.
Samtalsgruppen
Många barn som stammar får uppleva mycket sorg och ensamhet som en följd av hur de talar. Andra kan skratta åt dem, öppet eller bakom handen. Eller undvika dem eller bara inte prata med dem för att det är för jobbigt att vänta på svar. Eller så kanske kompisen börjar prata med någon annan medan barnet försöker få fram sina ord. Det här och annat kan göra stor skada på barns självförtroenden, skador som om de inte tas om hand kan följa med genom livet. (Kelman, E. & Whyte, A, 2017) Att då få träffa andra som stammar tror jag kan göra underverk för måendet, oavsett ålder. Eftersom stamning upp i åldrarna inte är jättevanligt och de som finns kanske har lärt sig att dölja det på olika sätt, känner många som stammar att de är de enda i världen som gör det. En enda sammankomst skulle ändra på åtminstone den uppfattningen i en handvändning.
Mazza (2017) skriver om hur blotta deltagandet i en grupp lär medlemmarna att fungera i en grupp. Personer som stammar kan ha svårt för större grupper, av många skäl varav ett av de mildare är att samtalsrytmer och tempon kan vara svåra att hänga med i, vilket kan göra det svårt att utveckla en vilja att ingå i grupper, det blir för svårt att höras och synas. Här skulle de få öva på det i en trygg kontext.
Frivilligheten
Att öppna munnen i en grupp där prat är ett krav kan för många som stammar vara ångestfyllt. I en biblioterapeutisk arena skulle deltagarna hela tiden ha möjlighet att välja själva om de vill säga något. Samtal uppmuntras förstås men efter eget humör och dagsform. För varje lässtund och för varje skrivövning har alla deltagare alltid valet att själva välja om de vill dela sina känslor och tankar eller inte. Jag tror att det skulle kunna ha effekten att på sikt avdramatisera gruppsamtal ute i vardagslivet. Genom frivilligheten kan den som stammar närma sig sin rädsla i sin egen takt, öva på att vara i samtal och förhoppningsvis upptäcka att det inte behöver innebära någon social fara. Att kort sagt, för sig själv, konstruera nya referensramar för vad ett samtal eller gruppsamtal kan vara.
Individualiteten
Det kan vara så subjektivt vad folk behöver få höra och säga för att må bra, oavsett anledning till ohälsan. I en sådan här grupp skulle deltagarna få en chans att upptäcka att den kanske viktigaste åsikten i deras liv om deras liv och hur de ska leva det, är deras egen. De skulle få utrymme att definiera sig själva och komma på sitt eget svar på hur världen egentligen ser ut för dem själva, istället för att gå efter vad andra, medvetet eller omedvetet, har fått dem att tro om dem själva och deras möjligheter. Ur det kan det förhoppningsvis komma en egen ansvarskänsla och ur den i sin tur en drivkraft.
Det skulle innebära att den deltagare som behöver höra att den är precis som alla andra för att må bra i sig själv, får grunda den självbilden. Medan den som t.ex. behöver få fundera över sin känsla av att vara en börda för sig själv och omgivningen, får utforska den känslan från början till slut. Stämmer det? I så fall, är det så farligt? Och är vi inte alla bördor för varandra emellanåt men likväl i behov av och förtjänta av kärlek?
Till sist
Jag vill som avslutning bli lite personlig. Att jag har valt att fokusera på just stamning av alla egenheter som kan drabba oss människor, beror på att det är något jag själv sysslar med. Metoderna och tankarna som beskrivs är alltså inte alldeles blott och bart gissningar och förhoppningar. De är och har varit avgörande i min egen mångåriga resa från att inte kunna säga mitt namn vid arbetsintervjuer till att nästintill bekymmersfritt hålla i föreläsningar. Biblioterapi är nytt för mig, men metoderna som den bygger på har var för sig haft mer eller mindre viktiga roller att spela för min utveckling. De kommer inte att spela samma roll för alla, men helt säkert för någon.
___________________________________________________________________________________________
David Hofman är bibliotekarie och arbetar på Mora lasarettsbibliotek där han leder biblioterapeutiska sammankomster. Han har tidigare arbetat på folk- och skolbibliotek och har under hösten 2021 börjat utbilda sig för att i framtiden kunna jobba som samtalsterapeut. David har gått kursen ”Det biblioterapeutiska arbetssättet” på Ersta Sköndal Bräcke högskola.
Comments