Search

Om ordet biblioterapi


Biblioterapi är ett ord som väcker känslor. En del gillar det direkt, andra blir skeptiska. Det är ju detta med terapi som ställer till det. Vem kan utöva terapi och vem kan kalla sig terapeut? Bibliotekarier eller cirkelledare på studieförbund, till exempel, är ju inga terapeuter. Samtidigt finns ordet sedan hundra år tillbaka, det används internationellt och om man googlar eller kollar in instagram får man massor av träffar. Att hitta ett annat ord för hur skönlitteraturch poesin verkar inom oss är nog svårt, vi får helt enkelt förhålla oss till ordet. Och tänka på att forskningen delar in biblioterapi i olika genrer där den kliniska biblioterapin är förbehållen dem med terapeutisk utbildning, som psykologer och psykoterapeuter. Och där den humanistiska biblioterapin mer handlar om att lyhört mötas i en grupp av människor där ingen är expert utan att man tillsammans utforskar det lästa och samtalar kring det.



Jag tänker på det här när jag går den tre dagar långa volontärutbildningen i läsmetoden Shared Reading i Liverpool, september 2019. En metod där deltagarna läser en skönlitterär text högt tillsammans och utifrån det lästa sedan utvecklar sina tankar om texten. Jag vet hur starka och djupa samtalen kan bli, jag har sett det själv, intervjuat människor som deltagit och följt forskningen kring Shared Reading och dess positiva effekter för människor. Den görs vid University of Liverpool, och är nu även på gång både vid Lunds och Uppsala universitet.

Företrädarna för Shared Reading vill inte kalla det de gör för biblioterapi. Jag träffar grundaren Jane Davis i Liverpool och vi pratar om det här. Hennes motstånd till begreppet är just ordet terapi. Hon definierar ordet utifrån det kliniska perspektivet, att biblioterapi ingår i en medicinsk praktik och att terapin har ett speciellt riktat syfte där målet är att förbättra en människas specifika tillstånd. Den utgångspunkten finns inte inom Shared Reading-rörelsen.

– Inom Shared Reading måste du inte vara expert, det räcker med att du är människa, säger Jane Davis.

Jag säger att det är exakt detsamma som jag ser vid de biblioterapeutiska humanistiska boksamtalen på svenska bibliotek och i studieförbund. Att det inte handlar om att någon är expert utan att samtalen sker på lika villkor, i en vänlig och öppen atmosfär. Och jag tänker också på den nordiska folkbildningstraditionen vars pedagogik bygger på mycket av det som både Shared Reading och den humanistiska biblioterapin står för – som inkludering, öppenhet och gemensam reflektion.

En gemensam reflektion som Jane Davis och jag har är att boksamtalen kan ha terapeutiska effekter, även om det inte är syftet från början. Precis som att en promenad i naturen, gullandet med vovven eller grävandet i trädgårdslandet kan ha en terapeutisk effekt.

Jane Davis är mån om ordens valör. Samtidigt så tittar hon med sina kloka ögon på mig, rycker lite på axlarna och konstaterar lugnt:

Eva Bergstedt är frilansjournalist. Hon har varit kursledare på uppdragsutbildningen Det biblioterapeutiska arbetssättet på Ersta Sköndal Bräcke högskola och föreläser om biblioterapi. Fotograf: Anna Nilsen