Det är svårt att acceptera jobbiga känslor och erfarenheter. Att bära dem är ännu svårare, att lyfta upp i famnen, låta dem ta plats. ”Du måste bära ditt kaos för att en ny stjärna ska kunna födas”, sa Nietzsche. Bärande är ett tungt jobb. Vi vill bort från kaos och känna frid. Ibland är vi beredda att ta till nästan vad som helst för att fly. Det finns mycket att ta till för att döva: arbete, relationer, sex, droger, mat. Ändå finns det svåra kvar djupt där inne, en tyngd som inte går att bortse ifrån.
“You must carry a chaos inside you to give birth to a dancing star.” – Nietzsche
Så hur gör man när man stannar upp, lyfter upp sitt mörker i famnen och bär det, istället för att springa ifrån det? För det första måste vi våga se det, formulera det, åtminstone för oss själva. Men om det är gömt djupt därinne, suddigt och otydligt? Bara en vag känsla av att något är väldigt fel?
Skrivandet kan vara en väg att låta det vara, det som är. Sätta ord på det som vi tidigare inte haft ett språk för, som vi känt men inte formulerat. Berätta vår berättelse.
Min personliga erfarenhet av skrivandets läkande kraft är en viktig del i att jag nu jobbar med skrivargrupper på sjukhuset. Jag har nu möjlighet att ge tid och möjlighet för människor att stanna upp och sätta ord på sina liv, tankar, känslor och kanske drömmar.
Jag började vid fyrtio års ålder skriva om mina egna sjukhusvistelser som barn, mina ensamhetskänslor och känslan av att vara annorlunda. Jag hittade ord för mina upplevelser, jag skrev om att bli fasthållen och sövd, fasthållen och stucken, fasthållen och omlagd, fast i sjukhusfabriken. Jag skrev om ensamheten, smärtan, alla operationer, övergrepp och den ständiga hemlängtan. Med en rasande frustration öste jag ur mig det som varit en stor del av min barndom, sådant som jag aldrig berättat. Med tiden hände något: språket ändrade sig, det kom ljusa stråk i texten, fina minnen, värme. Jag kom plötsligt ihåg saker jag inte tidigare tänkt på. Det var till exempel kvällen då en barnsköterska lät mig vara vaken senare än alla andra barn, lät mig bada skumbad i den stora tvätthon på barnsalen, fönade mitt hår med “varmluft” tills det glänste och klippte en krona till mig av guldpapper, hon sa att jag egentligen var en prinsessa. Jag kom ihåg en annan barnsköterska som köpte en chipspåse till mig när hon var ledig. Jag mindes när en sköterska lät mig följa med och säga hej till pojkvännen när han hämtade henne efter jobbet på eftermiddagarna. Eller hon som kom in med små, runda klisterlappar i olika färger och lät mig pyssla med dem. Jag fick göra långa larver i regnbågsfärger av cirklarna som egentligen inte alls var till för att leka med, utan skulle klistras på patienternas matkort. Och jag mindes fikastunderna med mamma eller pappa på sjukhuscafeterian när de hälsade på. Och det stora vykortet med jätten Vist som jag fick med posten. Och pengarna mormor la i en sparbössa för varje dag jag var där. Och farbrorn (en annan patient) som var konstnär och ville måla av mitt porträtt. Och någon som blev min vän när jag var där. Och biblioteksfarbrorn med sin vagn.
Allt det där kom tillbaka när jag inte längre tryckte ned det jag varit med om, och som fortfarande fanns som en tyngd i mig, utan istället lät det komma fram och började skriva om det. Det var som om stjärnorna äntligen fick plats när jag släppt ut kaoset.
Nu, femton år efter att jag började ana skrivandets läkande kraft i mitt eget liv, har jag förmånen att jobba med skrivande och litteratur i biblioterapigrupper på sjukhuset.
På samma sätt kommer minnen och tankar huller om buller hos deltagarna där. Det är ljusa meningar och ord som är svärtade av sorg. Det är minnen och bilder, framtidsdrömmar och oro. Det är längtan efter dagar utan ångest, och minnet av hur en sådan dag känns. Det är skratt och tårar. Och fika.
En vacker dag har vi burit nog, det är dags att föda den där dansande stjärnan, och då behöver vi inte längre hålla inne. Ordens förlossningsarbete gör sitt och vi kan lita på kraften. Kanske får vi också dansa igen!
Detta är skrivandets biblioterapi för mig.
Maria Bom är bibliotekarie och jobbar på Ryhovs sjukhusbibliotek. Där har hon bland annat lett biblioterapeutiska skrivargrupper. Hon har tidigare arbetat som ansvarig för skrivarlinjen på Sörängens folkhögskola, samt som sjuksköterska. Hon har skrivit flera barnböcker och en roman. Maria har gått kursen ”Det biblioterapeutiska arbetssättet" på Ersta Sköndal Bräcke högskola 2019.