Att arbeta med ungdomar från andra länder är spännande, lärorikt men också ibland frustrerande. Många av dem har kommit med mycket bagage i ryggsäcken, och det bagaget försvårar många gånger både deras mående och deras inlärningsförmåga. Hur ska man förmå sig att fokusera på skolans konstruerade värld när man i så tidig ålder upplevt våld, maktlöshet och stark rädsla?
Efter ett tag utkristalliseras de ungdomar som inte riktigt klarar att fullfölja och det som är vinsten med att arbeta på ett gymnasialt program som IM-programmen är att tiden inte är lika styrd som grundskolan med sin timplan, därför finns det här möjlighet att möta dessa elever för att ge dem verktyg som förhoppningsvis stärker dem och blir ett sätt att hantera vardagen även framåt i livet.
Läsåret 2017/18 hade jag två elever i mitt klassrum för andra året i rad och utan någon egentlig progression, varken språklig eller kunskapsmässig. Jag bad om tillåtelse att en timme i veckan få arbeta med skrivandet med dessa två ungdomar utanför klassrummet, i ett specialpedagogiskt syfte att försöka nå dem genom deras upplevelser. Jag arbetade med dem enskilt under hela året, fram till slutet av våren då vi arbetade tillsammans alla tre för att slutföra vårt projekt. Under våren kom jag in på kursen om biblioterapi och då fick jag ett namn på mitt arbetssätt, vilket stärkte mig i min roll som speciallärare och gjorde det lättare att nå ut.
Uppdraget ungdomarna först fick i klassrummet var att berätta om sitt liv, medan jag skrev på vita tavlan, och allt eftersom berättelserna växte fram så började de hålla i pennan och jag kunde sätta mig och skriva ner det som växte fram på ett dokument, och sakta men säkert fick berättelsen form. Det fanns en uttalad önskan från mig att någon annan skulle kunna läsa deras texter och kanske själv få hjälp och stöd av deras berättelse, dvs även en sekundär vinst.
Till att börja med så var de båda, en somalisk tjej och en eritreansk kille, ganska försiktiga men ändå pratglada. De hoppade ganska mycket i sina berättelser och jag lät dem berätta. Efter ett par månader var det dags att be dem hitta en röd tråd i sitt berättande som vi sedan kunde följa och skriva ned till en berättelse, en bok. Den somaliska tjejen behövde få berätta om sin relation till sin frånvarande mamma och om hur hon blev lämnad i tidig ålder. Medan killen ville berätta om sin traumatiska resa från Eritrea till Sverige.
Vårt arbete växte fram genom att jag ställde frågor när de fastnade och många gånger fick jag leda tillbaka dem till huvudspåret, men oftast var de precis där de skulle vara, i berättelsen de ville förmedla. Mot slutet av läsåret bestämde vi oss för att leta upp bilder som kunde stärka orden, men bäst blev de bilder de tog själva med hjälp av sin mobil och sedan gjorde om till serieteckningar i sin text för att behålla anonymiteten, vilket i det skedet var viktig för dem båda.
Så var vi klara med de korta böckerna om deras liv. Den somaliska flickan hade fått fram sorgen som kantat hennes liv genom vetskapen att mamman valt ett liv utan henne. Den eritreanska killen fick berättat om rädslan han kände när han insåg att han inte kunde vända tillbaka samma väg han kommit och dödsångesten han känt på ett stormande hav i en överfull liten båt.
Efteråt när vi satt där och band ihop böckerna så pratade vi om att kontakta tidningen, att skicka exemplar av deras böcker till de olika grundskolorna och även berätta om dem för kompisarna. Då fanns inte längre tveksamheten och önskan om att vara anonym, utan där satt två stolta ungdomar som tog för sig och ville visa vad de gjort.
Den specialpedagogiska inriktningen blir till genom arbetet med litt
eracitet kopplad till främjandet av psykisk hälsa. I detta arbete kan specialpedagogiken använda sin kompetens till att vara en kvalificerad samtalspartner på individ- och gruppnivå, genom ett biblioterapeutiskt arbetssätt. Så kan vi börja arbeta främjande i skolans värld.
Vad som hände sen? Smålandsposten, den lokala tidningen skrev om dem och det biblioterapeutiska arbetssättet och hela skolan fick läsa reportaget. Flickan tog med sig ett exemplar av boken till sin mamma som fanns kvar i Somalia, och hon läste boken högt för henne den sommaren. Flickan var väldigt stolt över det hon åstadkommit och hur hon själv blev den vuxna i relationen. Idag har de åter en relation. Pojken gick vidare till folkhögskola och han har fortsatt att skriva, och ännu mer spännande är att han nu ser sig själv som en skrivande person.
Del 1/3. I nästa text skriver jag om hur det var att arbeta biblioterapeutiskt i grupp. Hur texter i kombination med samtal lyfter och läker.
Mia Gustafsson är biträdande rektor, tidigare spec.lärare på IM-programmen, Allbo lärcenter i Alvesta.